Tungt nu

Det är tungt nu. Riktigt tungt. Det är det alltid men vissa stunder är det som en stor jävla käftsmäll. Det slår en! Smack! O nu rullar tårarna på kinden.
Saknaden efter Oscar är så stor så jag vet inte var jag ska göra av mig själv.

Han finns alltid med mig på något sätt.
Jag kommer alltid ha honom med mig, men inte fysiskt.
Den där fysiska närheten, att ha honom nära att ta på, jag saknar den så.
Jag saknar att få busa, gosa, snosa och känna honom nära.
Saknar den närheten. Och hans prat och kommentarer.
Han svängde sig ofta med roliga men också fina uttryck och kommentarer.
Han kunde säga saker som man liksom blev helt ställd av.

Vet en gång då vi spelade Bingo Lotto och han var 3 - 4 år. Han vann 100 kr, vilket han brukade göra lite då och då ibland när vi väl spelade. I allafall just den gången minns jag att jag frågade vad ska du köpa för pengarna?
"Blommor till dig." sa han. Goding.
Liksom vart fick han blommor till mig ifrån...
Men det lät jag honom inte göra,
men bara kommentaren i sig var värd mer än
alla blommor i världen.

Ja nyss rann tårarna men nu när jag kom att tänka på det så började jag le för mig själv. Det är så det är, man gråter för att man saknar så och för att det är så fruktanvärt det som hänt, varvat med att man ler åt det vi hade. Det är verkligen så.

Och fast man kan le ibland så är man ju ändå fylld av gråt inombords för det fruktansvärda som hänt och att man aldrig får vara nära, kramas med honom mer.
Men det är gott att man minns vissa saker som känns som bomull i hjärtat
nu när man inte har honom hos sig fysiskt längre.