Funderar på Gbg - avslutet

Genom att beställa Hope - smycket på Barncancerfondens hemsida, det runda jag har på den här bilden, så skänker man pengar till Barncancerfonden då hälften av beloppet går dit.
Beställ ett till dig själv, och/eller beställ ett och ge bort i present när du har möjlighet. Du får ett fint smycke och du gör nånting väldigt, väldigt bra.

Onsdag idag nu då. Jag sitter här med kaffemuggen och funderar.
Jag funderar på när de ska höra av sig från dagvården i stan angående när vi ska till Göteborg. Sist C ringde, innan nyår, så sa hon att de skulle kolla upp med Göteborg när det passar och att de hör av sig till oss när de pratat med dom.

Vi ska ju åka dit och prata med läkarna vi hade där och liksom få ett avslut.

På samma sätt som vi gjorde i stan med en av våra läkare vi haft där samt sköterskor.

Under Oscars sjukdomstid så var vi ju där in till sjukhuset i stan regelbundet för provtagningar i CVK:n, datortomografiröntgen, provsvar, infusioner av blod och trombocyter. Vi bor ju bara ett par mil där ifrån så det var dit vi åkte för såna saker.

Själva cellgiftsbehandlingarna fick han i Göteborg på Drottning Silvias barnsjukhus. Och även där regelbundna provtagningar m,m förstås eftersom vi låg inne dagsvis och ibland även veckovis.
Det var de som hade huvudansvar över själva behandlingen, onkologerna.
Därför vill vi ju dit också, till Göteborg.

I allafall, vi åkte in till stan med blommor och tack - kort till dem. på dagvården, 12:an samt lekterapin redan då nån vecka efter att Oscar somnat in. Vi möttes av kramar, beklagande och varma fina ord.
Jag börjar gråta nästan nu när jag tänker på det.

Då när vi var där så satte vi oss på dagvården, jag, Fredrik, en av våra läkare, samt en av de sköterskor vi haft mest och pratade i ett par timmar om Oscar och om hur det är för oss nu, hur det känns, hur det kommer bli.

Vi pratade redan då vi var där, på när vi ska åka till Göteborg men sa att just då var det inte läge, dels var det ju nyss han hade gått bort, dels var det snart begravning och dels skulle nog inte jag klara att åka upp till den avdelningen i Göteborg just då.

Att se alla barn med droppställning med cytostatika, att se hur de mår illa och kräks, att se hur jobbigt det är för dem och för föräldrarna, hopp och förtvivlan och ja, allt som kretsar kring just de cancersjuka barnen. Miljön där, hela alltet som vi levde i precis som de gör nu. Det skulle vara för nära inpå och jag är rädd att jag skulle börja gråta om man gick där inne just då.

Men nu känner jag däremot att det skulle vara bra om det blir snart.
Inte för att det på något sätt blir lättare nu mot när han nyligen somnat in men vi kanske inte bryter ihop mitt i korridoren då man kommer in där som jag antar att man skulle göra då det just hade hänt.

Det vore bra om det blir att vi åker nu i januari/februari i allafall tycker jag.
Det blir som sagt säkert jobbigt oavsett hur snabbt eller sent vi åker dit,
men nu har det i allafall gått ett litet tag och man har kunnat samla på sig lite frågor och funderingar till läkarna också.

Samtidigt som det ändå är så pass färskt.
Skulle vi vänta allt för många månader så skulle det nog rivas upp på ett dumt sätt igen. Nu är vi ändå så inne i det samtidigt som det ändå inte är precis i dagarna efter att han somnat in.

Men man kan aldrig förbereda sig på hur man reagerar, jag kanske trots allt bryter ihop där trots att det gått en tid. Det vet man ju inte.

Men som sagt, om C ringer nu frampå och berättar att de har förslag på datum från Göteborg, och det passar med oss som ska ner, då kör vi på det.
Börjar jag ändå gråta så går jag undan. För vi måste ner snart. Det är bara så.