En storhet

Såg och hörde på Nyhetsmorgon Lördag i morse
att boxaren Ingmar "Ingo" Johansson är död. Dog inatt.
Nu är ju inte jag alls någon fantast av boxning,
men jag hajade till ändå för jag visste ju vem han var,
hans storhet, och har sett flera dokumentärer
och tvprogram där han varit med.
Jag tycker att han var fascinerande.
Han verkade vara en fin person också, inte någon översittare.
Jag beundrar sådana människor, som trots att de blir stora
och kända för nånting, behåller fötterna på jorden.

Nej nu ska jag försöka komma igång
med nånting så här mitt på dagen.
Får väl se hur jag lyckas,
lyckas jag inte komma igång med nånting idag
så får det vara så.
Jag känner mig så seg och låg,
och jag saknar Oscar så enormt mycket.
Min lille smöl. Saknar så.

Winterwishes

Jadu Oscar.
Jag hade så gärna sett dig åka skidor många gånger till.
Tänk att fått vara ute med dig i snön nu, se dig åka skidor,
åka pulka med dig, bygga snögubbe,
ha snöbollskrig ja allt sånt.
Sen gå in och dricka kaffe tillsammans.
Du tyckte ju också om kaffe.
Eller du drack ju snarare mjölk med kaffe... ler för mig själv.
Skulle så gärna fått se dig ha kul ute den här vintern.
Men är samtidigt glad för den glädjen du visat då du varit ute andra vintrar.
Och när du var liten och "snottade" snö.
Vilka minnen man har.
Så synd att man inte får uppleva fler med dig.
Men ja... Jag är så tacksam för allting fint man har att tänka tillbaka till.
Önskar att du har en bra vinter någon annanstanns nu med andra änglabarn.
Och på ett sätt finns vi ju alltid med varandra... men,
Jag älskar och saknar dig så oerhört mammas "lällskling". Puss och kram på dig solstråle.

Snart Gbg - avslutet

För en stund sen ringde de från Göteborg om tid då vi ska dit för det där avslutet. Blir eventuellt av snart nu, men ska kolla med de andra som ska med vilken av de tiderna jag fick nu, som passar dem bäst. Fredrik, samt att även mamma o pappa ska med ner. De var ju med ner dit i början av Oscars behandling, och jag förstår att även de vill träffa ett par av läkarna vi hade. Det är nödvändigt för dom också för de har ju såklart tagit detta hårt också. De var/är också nära Oscar.
Tiderna jag fick är om ca 2 veckor. Och mig spelar det ingen roll vilken av dagarna, jag vill ju ner så snabbt som möjligt. Får höra med dem.
Så ska jag ringa upp Göteborg på måndag eller tisdag sa hon som ringde.

Då får man som sagt se hur det kommer bli när man går in där på Drottning Silvias barnsjukhus. Utan Oscar. Utan packning. Men med ens inre fyllt av minnen från tiden där. Oavsett så känner jag att det måste göras.
Vill ju få fråga och prata med läkarna så det blir ett avslut där också.

Och tacka dom. Tacka dom för allt de har gjort för Oscar.
Självklart behandlingsmässigt, de tog till allt de kunde, men också rent allmänt för många av dem busade med honom och såg till att han kunde ha det roligt med trots att det var som det var med allt omkring.
Ja man vill verkligen tacka dom.
Hade han inte kommit under behandling när han gjorde så
hade vi inte haft det här året med honom.

Som en av läkarna faktiskt sa då vi var där sista gången och Oscar levde;
- Jag vet ju hur det hade gått om han inte hade fått behandling då.

Så det ska bli gott att få åka ner och tacka och få det där avslutet.

Det blir nog blandade känslor, som jag skrev då jag funderade på när Gbgavslutet skulle bli, att gå in där i korridorerna och se andra som just nu lever i det som vi gjorde. Se barnen, se föräldrar som lever mellan hopp och förtvivlan precis som vi gjorde, se miljön, se allt som vi var mitt uppe i då. Jag kommer nog börja gråta.

Gråter jag när vi sitter och diskuterar med läkarna i ett rum är det en sak.
Men att bryta ihop i korridorerna/ute på avdelningen,
det vill jag verkligen inte.
Jag började grina när vi var där sista gången och när vi skulle åka hem, och stod i en korridor där på avdelningen,
för då kände jag att nu är det nog sista gången vi är här med Oscar.

Men då gick jag undan så inte Oscar skulle se att jag grät.

Och självklart vill inte jag att andra barn, eller föräldrar heller, ska se mig gråta när vi nu ska dit. Så skulle jag göra det så går jag undan då också. Dit ska vi i allafall.

Hans glass

Hemma igen nu, och har varit en liten stund. Mamma hämtade mig i eftermiddags, och då åkte vi och hämtade pappa på jobbet då han slutade.
Så åkte vi till bolaget där jag gick in och köpte vin.
Efter det åkte vi till Oscars grav, där ljusen fortfarande brann sen i måndags då pappa var där själv och tände, och det var mycket kvar på dem än.
Åker kanske dit på fredag igen och tittar till.

Efter att vi varit vid graven följde jag då med mamma och pappa hem.
Jag åt mat där, fiskpinnar, mos och remouladsås och det var så gott. Längesen jag åt fiskpinnar, ibland kan jag verkligen längta efter det. Jag har det i frysen men det har inte blivit att jag gjort det på länge ändå så det var verkligen gott att äta det hos dem idag. Så satt jag och mamma och såg på teve och pratade innan pappa då skjutsade hem mig.

Apropå frysen, så är det kvar Piggelinglassar, Trekantsisglassar och Glasstrutar efter Oscar i min frys. Det måste jag slänga nu.
Jag vill inte ha det kvar där längre.
Redan samma dag som Oscar somnade in så rensade jag bort från hans godishylla i skafferiet, det var en massa godis och klubbor.

Men just glassen i frysen har fått vara kvar.
För ett tag sen slände jag visserligen en glasslåda vanilj med krossad choklad, men det var för att få plats med annat. Piggelinen o de andra lät jag vara kvar.
Vet inte varför jag inte bara hivade iväg det också av bara farten då jag ändå slängde glasslådan, men jag gjorde det i allafall inte. Men nu ska det bort.

Det känns jobbigt att behöva slänga glass efter honom,
men det är minst lika jobbigt att se den där också och
veta att den inte blir uppäten av honom.
Jag saknar honom så.

Jag går och slänger det nu på en gång
medans jag ändå tänker på det så jag
inte drar ut på det ytterligare.
Det är ju lätt hänt annars att det blir så.

Onsdagsmjukstart

Det har varit en riktig mjukstart på denna onsdag för mig.
Idag sov jag länge. Vaknade av att mamma ringde mig
strax innan 10:00 nångång och hon bara
- Nämen soov du... väckte jag dig.
Riktigt sådär med dåligt samvete i rösten.
Ungefär som att stackars dig.
Jag bara - Ja men det gör inget. För det gjorde det inte.
Det var i allafall skönt att sova så pass länge för jag
somnade sent i natt som jag gör vissa nätter eftersom
det är så svårt att sova.
Inatt låg jag och läste Allas i hopp om att somna.
Det gjorde jag. Fram på morgontimmarna nångång.
Det är verkligen svårt att sova ibland, men jag får räkna med
att det är så nu och ta det för vad det är.

Skulle eventuellt ha varit med mamma in till min ena bror med familjs hus och ta in post och handla hem lite till dom, för de kommer hem från sin utlandsresa idag. Men mamma sa - Gå och lägg dig igen piga`, så ringer jag senare idag.
Jag gick o la mig ett tag till men bara för att vila, och sen gick jag upp.

Gjorde i ordning kaffe och när det var klart satte jag mig med en mugg och läste Aftonbladet på nätet. Fick världens rysning. Läste att Magdalena Graaf drabbats av en blödning i hjärnan och abryter sin medverkan i Let`s Dance.
Väldigt tråkigt, hade velat fortsätta se henne och Daniel da Silva dansat vidare, som en av mina absoluta favoriter. Men huvudsaken är att hon mår bra.
Hoppas hon kryar på sig. Man kan ju börja undra varför det är flera som drabbats av skador och hälsoåkommor i det programmet. Det har varit några sen starten för ett par år sen.

Nu ska jag samla ihop räkningar, senare idag ska jag till Oscars grav och efter det följer jag med mamma och pappa hem till dom en sväng.

Tisdagkväll

Jag känner mig väldigt slö ikväll, har gjort hela dagen, samtidigt som det är kaos inuti med alla känslor, intryck, tankar, funderingar osv. Det är så mycket med allt.
Nu ikväll har jag bara slöat, badat, druckit grönt te, sett ett avsnitt Sex and the city, slötittat på annat på teven och ja, bara varit. Samtidigt som då det där kaoset av allting pågår inuti. Även fast man fysiskt ibland kan vara väldigt slö och passiv så kan det ändå vara full fart inuti en, av allt det man känner och tänker. Vilket i sin tur kan göra att man blir just slö och passiv i övrigt ibland.
Ibland kan man självklart ha mycket inuti en och ändå va i full gång, men så är det inte alltid och absolut inte för mig idag.

Ikväll har även jag och Fredrik diskuterat angående möte med jurist för boupptäckning, att vi får försöka ta det snart. Fredrik ska ringa juristen i morgon för att kolla när han har tid. Så får vi se om boupptäckningen kan dra igång snart. Snart måste vi ju då även till Fonus och titta på det där förslaget, mallen på gravstenen hur den kommer att se ut, och bestämma oss om vi ska ha den så, för att kunna få kostnaden, ett underlag att ge till juristen.
Det är en del praktiskt mitt uppe i allt. Det är ju så det är.

Osmidigt

Tack igen till er som lämnat en rad o adress. Avvaktar lite till, men sparar fortfarande tills jag märker att inga fler gör sig hörda, innan jag då ändrar till inte synlig för alla.

Är så väldigt ledsen nu.
Har suttit och gått runt och grinat som en jag vet inte vad.
Fick ett brev på posten idag "Till målsman för Oscar". Från Landstinget!
Jag tänkte att vad i himmelens alla parader är det nu då, från Landstinget? Gällande Oscar? Han är ju död nu! Annars var man ju van brev därifrån i och med att han var sjuk. Så bara att se brevet/kuvertet nu var ju jobbigt.

Så öppnade jag och höll på att få en chock!
Det gällde avgift för transport/hämtandet av honom den 24/11 - 08.
Vilken jag redan har betalat via Fonus. Jag betalade den avgiften redan i december i Fonusräkningen som också innefattade begravning, kista, urna, blommor, handbuketter osv.

I vilket fall som helst så började jag gråta! Ringde mamma, störtgrinade ragt ut och ville bara sjunka ihop ner på golvet.

Dels att det ens ska behöva bli fel när det gäller en sån här sak, som om det inte vore nog redan.
Dels att se beloppet som jag som sagt redan betalat. Det gjorde jag rätt snabbt för att bli av med. En nätt liten summa på 1800 kr för körning av likbil till hemmet och sen till patologen/bårhuset 2 mil härifrån. Körning av en död 6 åring.

Nu fick jag alltså en sån räkning igen från Landstinget. Jag fattar nada!
Mamma sa att hon kunde kolla upp det där åt mig, tack snälla sa jag för jag orkar verkligen inte tjafsa.

Det känns så jävla jobbigt att ens se ett satt pris, en summa i det här sammanhanget. Självklart fattar jag att de måste ta en avgift.
Jag tycker bara att det är jobbigt att se.
Och dels att de skriver "Till målsman för Oscar".

Det tycker jag var osmidigt.

Jag vet redan att han är död. Men själv hade jag i allafall skrivit namnet på den räkningen ska till. De hade kunnat skriva Victoria osv och inte till Oscars målsman för nu när han inte lever behöver inte landsting och dylikt skriva adressatet som om han fortfarande gjorde det. Det är nog jobbigt som det är.

Jag är ju nu i en väldigt svår situation och process där jag dels ska smälta det faktum att min son har gått bort och
sen då också leva med den vetskapen, sorgen och saknaden.
Och ja vetskapen om att han finns inte bland oss mer.

Att då få ett brev två månader efter hans död, där det i adressrutan står till målsman för honom, det är ju som att få ett stort jävla rivsår i hjärtat. Fy va ledsen jag blev.

Och är. Jag saknar Oscar så jag håller på att gå mitt itu.
Jag vill krama honom och känna honom nära mig.
Det är så fruktansvärt tungt just nu och nu är jag verkligen ledsen innifrån och ut.

Att han är död kan inte landstinget göra något åt men de kanske kan tänka sig för lite i allafall.

Tror inte att nån av de som jobbar där, om de var i samma sits, heller skulle vilja få ett brev adresserat "Till målsman för" deras barn som gått bort för 2 månader sen.
Och man är i den sitsen att man ska smälta att det är borta och också leva vidare med vetskapen om det.

Visst jag kommer alltid att vara Oscars mamma.
Han är min pojk. Men att få brev från landstinget "Till målsman för" som om han levde, fast han inte längre gör det, det gjorde mig väldigt ledsen.

Söndagkväll

Söndag idag nu då. Söndagkväll just nu. Jag har verkligen tagit det lugnt hela helgen precis som jag tänkte. Tagit nåt glas vin, sett på teve, samt att jag ju har funderat och så. Grinat har jag också gjort lite då och då i helgen men det brukar jag ju göra lite då och då annars också nu. Man känner alltid sorg och saknad inombords, är alltid ledsen på ett sätt men vissa gånger kommer det inte ut i tårar utan stannar då inombords. Medans att det vissa gånger är just så, att det visar sig i tårar. Det varierar det där. Men oavsett hur det visar sig så är alltid sorgen och saknaden där. Även om man också kan skratta och le mellan varven, så är ju sorgen och saknaden efter honom alltid där.

O så har jag nu under helgen fått reda på att en av mina bröder och hans tjej/käresta har gift sig under den semester i Thailand som de nu befinner sig på. Grattis C och M. Detta visste inte alla om, inklusive jag, och även denna grej gjorde också att jag gråtit nån skvätt i helgen. Jag blev rörd och ja, berörd. Jag önskar dem all lycka.

Ja tack ni nya som skrivit en rad med eran mail, och även er inte nya såklart som skrivit tidigare men som jag nu också fått adresserna ifrån. Gör samma som jag skrev igår att jag sparar, och avvaktar lite till o ser ifall nån mer gör sig hörd innan jag ändrar till inte synlig för alla, annars ändrar jag då snart.

Idag har jag ätit pizza. Har verkligen längtat efter det.
Det var inte så många veckor sen, var väl sist Fredrik var här, men det var ändå tillräckligt länge sen för att jag skulle va sugen på det igen nu.
Det var så gott så.

Saknar stunderna då man åt pizza med Oscar. Det var mysigt det.
När han var riktigt liten och inte kunde prata ordentligt så sa han "Pittsa o Tålan". Då ville han ha pizza och cola. Det var pizza och cola det.
Jag riktigt hör/ser det framför mig. Sen han blev äldre sa han det ju som det uttalas men man har såna där minnen, av egna uttal och ord, som riktigt liten innan han kunde prata rent. Det är gott att minnas såna saker. Det är gott att man har så mycket härliga saker att minnas av och med den här lille killen. Jag är så glad för det.

Lördageftermiddag.

Cardigans - Carnival

Snälla människor. Tack igen till er nya som skrivit en rad med sin mail. Sparar tills jag ändrar till icke synlig för alla, vilket jag gör när jag märker att inga fler gör sig hörda.

Nu är det helgen då. Lördag efter middag just nu.
Tror hela helgen blir lugn, ska nog bara mysa.
Igår kväll tog jag det väldigt lugnt. Jag var hemma själv precis som jag ju velat vara den senaste tiden. Pratade i fonen med Marie, såg på Let`s Dance.

Jag hejar ju på Magdalena Graaf och Daniel Da Silva.
Jag gillar Magdalena Graaf sen tidigare så det är dels därför, men man måste ju bortse lite från det förstås och se till själva dansen. Men jag tycker hon sköter sig bra än så länge. Sen är det flera andra jag också gillar som personer, Hasse Aro mfl. Och Morgan är duktig.

Nu är inte jag någon dansare, långt därifrån. Men man kan ju ändå se lite hur andra dansar. Det är ju samma sak med sång. Man behöver inte kunna sjunga bra själv för att höra om andra sjunger falskt.

Jag gillar den här låten och videon, lite 60 - tals aktig och sånt gillar ju jag.

Idag är det två månader sen Oscar somnade in. Tiden har gått fort men sorgen och saknaden är precis likadan som när det just hade hänt, precis likadan.

Nu ska jag ta och göra i ordning en blondering i håret och under tiden den är i ska jag diska, sen sätta mig o sega mera innan den ska sköljas ur.
Sen får vi se vad som sker, men känner nog som sagt att dagen och helgen blir fortsatt lugn i allafall. Bara ta det lugnt o mysa med lite vin o så.

Tack och tills vidare

Jag tackar så mycket för att ni visat/visar, så jag vet vilka jag ska bjuda in, dvs vilka mailadresser. Tusen tack också för att ni visar vilka ni är.
Jag har den offentlig tills vidare så att fler har chansen att göra sig "hörda" dvs lämnar sin mail så de som vill inte missar och undrar varför det plötsligt inte går att läsa min blogg. Så de mailadresser jag fått/får sparar jag med mig till det att jag inte gör den synlig för alla. Tack igen.

Vill också påpeka igen att det öppenheten jag tänker på.
Jag inte är ute efter att få kommentarer på allt jag skriver.
Det gör man som man vill.
Min blogg fungerar ju som en sorts dagbok, ibland skriver jag om tankar, känslor, och ibland bara vad jag gjort osv. Ibland både och. Och det gör jag inte för att nån måste kommentera. Som jag skrivit återkommande gånger i bloggen så skriver jag av mig bara. Det är bara det att gällande öppenheten och läsarna...
Det är ju en stor sak det här som hänt
och att jag är så öppen gällande det som hänt och mitt eget liv i övrigt,
det har jag låtit folk få läsa.
Men nu känns det inte okej när antalet stigit så pass,
och jag inte har en aning om v e m som läser.
Eller jo vissa aningar gällande endel...
Men kan inte folk bara lämna en rad så att jag vet,
så känns det dumt att ha den öppen. Det var bara det.
Sen att vissa som aldrig har skrivit, kan fortsätta att
läsa och inte ens beklaga eller lämna en rad...det är inte på mitt samvete.

Kom in för en stund sen. Har varit vid Oscars grav och tänt ljus.
Nu ska jag bara sitta och sega en stund tills jag ska göra annat.

Ingen gratis info

Är det någon särskild som vill läsa min blogg hädanefter så får den lämna sin mail i en kommentar så jag i sånnafall får bjuda in om jag vill det.

Ogillar att skriva om en sån situation som den här utan att man vet vem som har läst. Visst de som kommenterat vet jag ju, men de andra?!

De som beklagat har visat sig. Och det är jag glad för!

Det är inte att få kommentarer på varje inlägg jag vill ha.
Men att inte veta vem som läser detta gång på gång utan att lämna en tass...

När jag skriver rätt upp o ner om det här med Oscar o mitt liv i övrigt och när man märker att nytt folk läser utan att lämna en rad, det känns inte okej.

Hade det gjort det för dig? Hur som helst så gör det inte det för mig
utan då fortsätter jag som jag gjorde från början:

Dvs jag började blogga för mig själv o gjorde den sen allt eftersom mer synlig för de som var intresserade av händelser o tankar, vad som skedde och sker kring oss m.m.

Sen gjorde jag den då helt offentlig.
Men nu, vet man ju inte vad för folk det är som läser då
man märker att det ökat i antal osv.

Jag vill nog inte bjuda på gratis info om det här kring Oscar eller mitt liv i övrigt om det ska vara så som det blivit nu.
Vill du läsa o inte skriver vem du är eller ens kan skriva hej i alla fall till mig, då vill jag nog ha den öppen enbart för de som faktiskt brytt sig o skrivit någon gång i allafall. För det betydde.

Kram o hej och må så gott.

Lite shop, lite plock

Har satt mig här med kaffe efter att ha småplockat lite,
lite här o var här hemma.

Idag har jag även vart in till stan med mamma, till Bergvik där det för ovanlighetens skull inte var invasion av folk.
Jag handlade först mat på Maxi.
Sen gick vi mot Hemtex för mamma skulle ha nåt där,
och på vägen dit går man förbi BR Leksaker
Jag sa till mamma när vi gick förbi att det fortfarande känns så konstigt att inte få gå in dit o köpa nåt till Oscar. Hon sa det samma hon. Att ja, man vill köpa så mycket till honom. Och det är ju så.

I allafall på Hemtex tänkte jag att jag köper inget här, men kom då på att jag verkligen behöver ha ett par nya badlakan. Och då var det ta 3 betala för 2, så jag körde på det.

Skulle kolla lite på kläder också.
Var till Gina Tricot och Lindex och Kappahl och på de ställena köpte jag en svart kjol, en rosa kjol, en blå tröja, blåa tights, en svart bh, en Mimmi Pigg - tshirt, en väska.
Kul att unna sig lite. Eller unna sig,
det var ju pengar som jag fått som jag först glömt av
att jag hade. Present och julklappspengar.
Lätt att glömma när det är så mycket annat man funderar på.

Ska nog fortsätta plocka lite smått här. Vill fortfarande inte sortera/packa ihop Oscars saker och kläder på hans rum, men jag har lagt in hans kepsar i hans byrå, samt den där snosSpidermanmössan, samt hans morgonrock som fortfarande hängt kvar i badrummet.

Att man har kvar saker, kort och saker i övriga lägenheten, filmer osv, typ i tvrummet osv, som påminner är ju en sak. Det vill jag ju ha.

Men att se sånt han har haft på sig, att se just sånt så tydligt, som man inte kan undvika, dvs kepsarna, varenda gång man går förbi hatthyllan, samt att i badrummet se hans morgonrock hänga där, och veta att han aldrig kommer använda det igen.
Det kändes dags att ta bort det nu.

Det är för synligt, och påtagligt, just sånt han hade på sig, att ha det kvar framme fortarande.

Visst jag ser jackor i klädkammare,
vet att han har kläder i sin byrå som jag
inte orkar plocka i än, men det är i allafall
inte synligt för ögat varje gång jag är
i badrummet eller ska in eller ut genom ytterdörren.

Frampå ska jag även plocka på hans rum,
han har så otroligt mycket saker.
Dels redan från innan han blev sjuk såklart,
men också som han fått under sjukdomstiden,
ja det är massor av saker.
Det finns i kassar som inte är upplockat till och med.
Även hos mamma o pappa finns det IKEAkassar med
saker som han fått från oss, släkt, sjukhus osv. Och dom ska också hit.

Med plocka frampå menar jag inte plocka bort a l l t,
men kanske sålla lite med hjärtat och skänka bort
endel till dagis osv, göra i ordning mer.
Det är ju synd annars om det ska bli uppsjö på hans rum och se ut som kaos.

Hade han fortfarande levt så hade han fått göra det så stökigt han ville.

Hade gärna sett honom stöka till det ordentligt.
Nu var han iofs inte så att han stökade till
det på rummet så värst,
utan mer så att det ibland med all rätt kunde bli småstökigt
ibland sakerna hans, såklart.
Men det var ändå fint och tjustigt.

Och om det skulle bli till en enda röra där nu,
av allt som redan är där och ska dit,
nu när han inte lever, så vore det bra synd.
Då är det ju bättre att jag plockar och
gör i ordning i den mån jag vill och kan,
till hans minne o så. Frampå.

Det är ändå alltid Oscars rum vad jag än gör med det.

Förslag på sten

Sitter här och dricker kaffe och segar lite innan jag ska göra annat.

A från Fonus ringde förut och sa att hon fått ett alternativ på hur stenen blir.
Det var ju så att jag o Fredrik skulle få flera alternativ skickade tills oss på mail,
men det blev inte så utan hon hade frågat de som gör stenen vad som blir snyggast och då hade de skickat ett förslag.

A sa att hon tyckte det var fint och det kan jag tänka mig, så att det inte blev flera förslag gör inget. För hon sa även att hon tror att jag tycker om det.

Jag och Fredrik har ju valt hur stenen ska se ut, form, vad som ska stå samt textstil m.m. Det gjorde vi ju när vi var till Fonus och skulle prata om just gravstenen.
Men det var själva inristningen och helheten, hur det kommer att se ut,
som vi skulle få förslag på, hur det som vi har bestämt kommer att se ut på stenen. Och nu hade det alltså kommit ett förslag till A på Fonus.

Så jag ska dit nån dag o titta på det, eller om A kommer hit till mig o visar.
Då tar jag kort på det och skickar till Fredrik. om han inte är här då.

Just idag orkade jag bara inte gå dit och titta på det, o liksom se allt, men som A sa att det är ju ingen panik på dagen.

Och det är ju sant eftersom när vi väl har bestämt oss för att så vill vi ha den, så ska den först beställas, sen gör de den, och när den sen är klar så ska vi få godkänna den innan den sätts upp vid Oscars grav.
Och den kan sättas först till våren eftersom det är kärle i marken nu. Så det är ingen panik, men klart att jag vill titta snart ändå såklart, så processen dras igång i allafall. Men inte just idag.

Min badpojke

Min fina lille badpojke Oscar, här med skum på hakan.
Så vacker, så söt, så glad. En väldigt talande bild på dig. Det här var du.

Du vet att mamma saknar dig så. Saknar dig så oerhört.

Jag saknar dina badstunder.
Och jag vill hålla såna stunder bevarade i mitt minne för alltid, och jag vill hålla dem vid liv hos mig, och jag skriver om det nu.
Fast de finns i mitt hjärta och mina tankar
så är det skönt att få det på pränt.
Jag skriver det rakt till dig att jag

Saknar att få höra dig säga "Mer vatten" i badet.
Saknar att få lyfta upp dig och svepa om dig
ett badlakan och krama dig torr,
och sen sätta på dig din morgonrock och ha dig i mitt knä.
Saknar att få känna dig luta dig emot mig.
Saknar att få snosa i ditt hår.
Jag saknar det så.

Jag saknar själva dig med hela mitt hjärta och mer där till.
Älskade ängel, det vet du.

Rosa

Nostalgi, påminnelser, liknelser, minnen, känslor, tankar, rysningar. Så underbar. Blir så jävla tårögd.

Sömnen

Det blir lätt att jag vänder på dygnet ibland.
Har så svårt att sova vissa nätter, så det blir liksom så.
Men inte på det sättet att jag tar igen genom
att sova på dagarna för jag kommer oftast upp
tidigt, mestadels i allfall.
Men ändå sover jag väldigt dåligt eller lite vissa nätter
Som inatt hade jag väldigt svårt att sova.
Satt och funderade en massa och såg på några
avsnitt Sex and the City från sista säsongen.
Det har man ju sett ett antal gånger men det är en typ av
serie jag kan trycka på o se om då och då.
I allafall det var omöjligt att slappna av och sova inatt,
tusen tankar florerade runt i huvudet
samtidigt som jag ju då glodde på teven.
Somnade runt 05:00 tiden i morse.

Jag känner mig konstigt nog inte trött idag,
men det beror antagligen på kaffet.
De nätter jag har svårt att sova är inget
att göra åt tror jag utan det är nog
mer regel än undantag i en sån här situation
och så länge jag inte tar igen genom
att ligga i sängen och sova hela dagarna
så får det vara så.
Även om det såklart vore skönt att kunna
sova ordentligt. Men; Tack så mycket för kaffet.

Frozen

Sitter här och huttrar och fryser trots att jag har både leggings och kjol och långärmad tröja och värmen är som den ska i rummet egentligen.
Och trots att jag pimplar varmt kaffe i parti och minut.
Känner mig verkligen riktigt frusen idag, liksom innifrån och ut. Blir nog inne hela dagen idag känns det som. Får nog kura in mig i täcke snart.

Jag låg kvar i sängen till 12:00 tiden idag, trots att jag vaknade innan 08:00.
Kände redan då jag vaknat att jag frös och ville därför ligga kvar, somnade även om en sväng. Men jag sov inte ända till tolv utan låg vaken ett par timmar innan jag då gick upp.

Såg då att Marie hade sms:at ett par timmar tidigare och frågade om jag ville bli med till stan, men det kände jag ju rakt inte för idag.
Inte för att jag inte ville träffa henne, men för att förutom att jag fryser, känner mig allmänt seg idag. Och så känner jag mig låg och inte särskilt social.
Jag har såna dagar då och då nu för tillfället,
att det här med Oscar gör att jag liksom vill stänga in mig i mig själv vissa dagar, och jag tror att när jag känner så så måste det få vara så.
Tar gärna en tripp till stan med Marie en annan dag,
men inte en dag som den här.
Som jag skrivit tidigare så är det bra med vissa personer som henne, som liksom inte tröttnar för att man inte vill/orkar/kan umgås om de föreslår nåt. Som inte slutar fråga. Som ändå fortsätter föreslå saker fast man fått tackat nej gång på gång och inte tröttnar bara för det, som förstår varför och ändå finns kvar.

Ett ljus

Jag har nyss pratat i telefon med Fredrik.
Han ringde, och vi pratade ett bra tag
mestadels då om Oscar.
Jag frågade även om han hade fått mail
från Fonus angående gravsten,
för vi skulle få ett var sitt med olika
alternativ på hur den ska se ut.
Vi var ju där tillsammans och valde färg och text,
men vi skulle få bilder på hur själva
inristningen och sådant ska se ut.
Men han hade inte fått nåt mail och
inte jag heller, så vi får se om de kommer till veckan.

Det var gott att prata med honom en stund,
och som vi brukar; att bolla våra tankar och
känslor kring Oscar, att prata minnen och hur
den andre har det och känner det nu.
När man pratat om Oscar som person så blir det så ljust.
Vi pratade om hur positiv Oscar var, som Fredrik sa;
han var positiv till 100 % ända in i slutet.
Ja det var han verkligen, så mycket han fick vara
med om och ändå så positiv.
Det är inte alla som har den bedriften
att vara det om man gått igenom så mycket.
Jag menar, det är ju snarare så att endel lätt
kan bli bittra och negativa om de varit med om vissa saker,
vilket ju visserligen inte är konstigt alls.
Men Oscar var verkligen positiv trots det jobbiga.
Det var så synd om honom.
Han var en sådan solstråle den här människan.
Han var ett riktigt litet ljus.
Apropå ljus så ska jag till hans grav senare och tända ett.

Jag vet vad saknad är

Sedan Oscar somnat in så vet jag nu vad saknad är.
Jag saknar mer än vad jag trott varit möjligt att sakna någon.
Allt som varit saknad för mig innan Oscar somnade in
är ingenting jämfört med den saknaden jag fått erfara nu.

Ibland när man saknar någon eller något så
kanske man snart får träffa den, eller få det man saknar.
Men det går inte när det gäller det här.
Han kommer aldrig att komma tillbaka till mig.
Jag kommer inte att få träffa honom mer,
inte på det sättet jag har gjort.
På något sätt, i någon annan dimension
tror jag att vi kommer träffas igen.
Men då är det inte den relationen vi haft/har nu.
Jag som Oscars mamma, Oscar som min son.
Och det är ju det jag har att jämföra med och det jag saknar.
Även om vi ses på något annat plan,
någonstanns, på något sätt så kommer
det inte vara precis det här som vi haft här.
Jag är så glad för att Oscar kom,
att jag fick träffa den här underbara lille killen.
Och han kommer alltid att vara min son,
jag kommer alltid att vara hans mamma.
Han är min lille ängel.
Men jag saknar honom helt ärligt,
rätt upp och ner,
så mycket som jag aldrig nånsin saknat
någon eller något tidigare. Jag vet verkligen vad saknad är.

,,..,,..,,..,,..

Sitter och slötittar på Dagens rätt på tv4, trav.
Spelar inte nåt själv för tillfället, men för några år sen brukade jag och Fredrik spela en del.
Hästar i sig är inte jag särskilt intresserad av.
De är fina att titta på, och när de står i hagen och man får klappa på dem och så, men det här med att rida på hästar har aldrig varit min grej.

Kommer ihåg på en friluftsdag i 8:an och man fick välja bland några alternativ man skulle sysselsätta sig med.
Två hästintresserade kompisar skulle ha med mig på ridning.
Visst, jag upp på en, vad de sa, väldigt lugn och fin häst.
Ja den var väldigt lugn o fin tills den uppenbarligen fick
något frispel i hjärnan för den började galoppera och
jag ramlar av och det med en rejäl duns.
Hade väldigt ont och blåmärken över hela kroppen.
Kompisarna sa att upp på hästen igen, annars blir du rädd.
Jag ville, men jag hade så ont att jag kunde inte.
Jag var stel och det värkte. Senare samma dag var det disco på Folkets Hus.
Det blev inte mycket dans för min del. Det där med att rida hästar överlåter
jag mer än gärna till andra. Kanske provar igen nån gång men då ska det vara under andra former.

Oscar tyckte om att se hästar,
dels på riktigt och dels på tv.
Det kunde vara nåt riktigt tråkigt program med hästar som
skrittade, hoppade osv, men det tyckte inte Oscar.
Vet inte vad det var som fascinerade honom så med det,
men nånting var det, som sagt de är väldigt fina i allafall.
Hade mer än gärna tittat på hästar med Oscar många gånger till. Men nu hoppas jag att han, fast han inte lever här längre, ändå kan titta på dem någon annan stanns ifrån.

Inget plock

Har nyss kommit hem efter att ha varit ute en sväng.
Var först till Oscars grav tillsammans med pappa,
vi hade med ljus men tände inget för
de som var brann fortfarande.
Så stod vi där och tittade och snyftade och jag sa till pappa
att jag önskar så att Oscar hade kunnat få leva nu
när det "snart" är vår o allt.
Jag menar nu när man ska gå mot ljusare tider.
Efter allt han gått igenom. Tänk om han hade kunnat få möta en ny vår nu.

Efter att vi åkt därifrån var vi till bolaget,
där jag köpte vin. Oude Kaap.
Sen följde jag med pappa till mamma och han och drack kaffe.
Var bra många dagar sen jag var där nu.
Stannade ett tag och sen skjutsade pappa hem mig.

I allafall när jag var hos dom satt vi och pratade om Oscar och vi snyftade lite där också. Vi pratade bland annat om det här angående hans rum och saker.
Att jag i nuläget inte orkar plocka bland Oscars leksaker.
För så är det. Jag går in på hans rum då och då men jag plockar ingenting bland sakerna.

Jag vattnar hans växter, jag sitter på hans säng,
jag snosar på en huvtröja som ligger kvar på den,
men jag plockar inte bland hans saker.
Jag orkar inte göra det än.

Jag hade förresten fått en present också, av farmor, som hon hade skickat med mamma till mig. Det var pengar, två broderade dukar som hon själv broderat när hon fortfarande hade händer för det, jättefint med rosa blommor, jag som älskar rosa. Och ett kort på mig när jag var liten tillsammans med Monthy, en boxer som de hade och som jag tyckte mycket om.

Jag får ta och ringa och tacka så mycket sen eller nån dag,
eller så tar jag med mig blommor och nåt gott och hälsar på henne någon dag istället och tackar då.
Det var ett tag sen jag var där nu.
Antar att presenten var för att ge lite uppmuntran och
det är verkligen tacksamt nu.
Det var väldigt fint och gulligt gjort.

Segar en stund

Torsdag förmiddag och jag sitter här o dricker kaffe. Segar mig en stund. Gick först upp vid 10:00, satte på kaffe, och tänkte göra mig i ordning för dagen. Det blev inte så. När kaffet var klart hällde jag i muggen, tog med mig den till sängen där jag la mig igen och drog mig lite till, somnade inte, men drog mig lite. Men nu så är jag uppe, fast inte i ordning än.

Det är morgonrock som gäller ett tag till innan jag ska ta ett bad o klä på mig. Jag ska inte ut på nåt särskilt idag ändå, mer än att jag ska till Oscars grav och tända ljus. Men det blir ju först när det mörknar. Och kommer det nån hit så är det väl strunt samma om jag är i morgonrocken. Så jag kan gott få sitta och sega en stund till innan jag kommer igång. Vilket nog ändå ska ske om en inte alltför lång stund i allafall.

En elegi till honom

Lars Winnerbäck - Elegi

Har just tittat på Solen i ögonen på ettan,
En film om Lars Winnerbäck.
Jag tycker verkligen om Lars Winnerbäck.
Självklart då hans musik, men av det jag fått för uppfattning såhär på "håll", även han som person också.
Han verkar så ödmjuk trots att han
är så "stor" hos så många.
Dessvärre har jag inte sett honom på nån konsert m.m än.
Jag är nog en av de få som "älskar" Lars Winnerbäck utan att ha sett honom på riktigt. Det är tänkt att det skulle blivit flera gånger, men av olika anledningar har det inte kunnat bli så, tyvärr. Det har inte passat in i allt som varit...

Oscar tyckte också om Winnerbäck.
Flera låtar som var mina favoriter var också hans.
"Kan du inte spela den o den", sa han.
Dels på väg till o från sjukhusbesök o dels hemma och på andra ställen.
Och en av hans låtar hade vi med på begravningen.
Hoppas att du nånstanns ifrån faktiskt vet och hörde den där då Oscar

Dock är det inte den jag tog med in i detta inlägget, Elegi som ju är kanon, utan en annan som hade en särskild mening för just Oscar, mig o hans pappa.
Men det fanns inget bra klipp med den just nu.
Och för att ändå ära Winnerbäck så bakade jag in just Elegi som i mitt tycke är en annan favorit bland "hans flera bästa låtar".

Tyckte för övrigt att det var en bra film/dokumentär om Lars Winnerbäck.
Får försöka att se till att se han på riktigt någon gång.

I somras

Jag och coolingen Oscar i somras. Keps och solbrillor inomhus. Här var han pigg, dock blek av behandling osv, samt att håret ju försvann av cytostatikan han fick i omgångar, samt strålningen på Sahlgrenska i våras.
Men det fick han tillbaka nu på slutet.
Här var det hoppfullt, att det skulle gå vägen.

Det gjorde det ju tyvärr inte. Men han levde verkligen livet i somras trots att han var sjuk, och han var aktiv som få. Lekte med kompisar, hoppade studsmatta, sprang, spelade bandy, körde fyrhjulingselbil, sprang i vattenspridare hos mormor o morfar m.m. Det känns så gott! Dock fick han besöka skuggan med jämna mellanrum eftersom de inte får vistas för mycket i solen under behandling, så även det gjorde väl att han var blek och inte enbart behandlingen.

Han var så duktig också och fick tåla så mycket, för även om han ofta var aktiv och ute och lekte så fick han varva det med täta besök in till sjukhuset för provtagningar, infusioner, och ibland blev han sjuk i infektion eftersom immunförsvaret försvagas av behandlingarna, så då var vi tvungna in så han fick penicilin i slangen. Ibland gick det att få ta sån medicin hemma, men han var ändå tvungen in med jämna mellanrum för nya provtagningar osv.

Ja han var så tålig. Han var en kämpe. Han anpassade sig verkligen. Från att få leka ena stunden till att tvingas få besöka sjukhus andra. Det om något är att vara anpassningsbar. Han var helt otrolig.

Jag saknar att få sitta med honom såhär. Och är samtidigt glad att jag någonsin fått göra det.

Funderar på Gbg - avslutet

Genom att beställa Hope - smycket på Barncancerfondens hemsida, det runda jag har på den här bilden, så skänker man pengar till Barncancerfonden då hälften av beloppet går dit.
Beställ ett till dig själv, och/eller beställ ett och ge bort i present när du har möjlighet. Du får ett fint smycke och du gör nånting väldigt, väldigt bra.

Onsdag idag nu då. Jag sitter här med kaffemuggen och funderar.
Jag funderar på när de ska höra av sig från dagvården i stan angående när vi ska till Göteborg. Sist C ringde, innan nyår, så sa hon att de skulle kolla upp med Göteborg när det passar och att de hör av sig till oss när de pratat med dom.

Vi ska ju åka dit och prata med läkarna vi hade där och liksom få ett avslut.

På samma sätt som vi gjorde i stan med en av våra läkare vi haft där samt sköterskor.

Under Oscars sjukdomstid så var vi ju där in till sjukhuset i stan regelbundet för provtagningar i CVK:n, datortomografiröntgen, provsvar, infusioner av blod och trombocyter. Vi bor ju bara ett par mil där ifrån så det var dit vi åkte för såna saker.

Själva cellgiftsbehandlingarna fick han i Göteborg på Drottning Silvias barnsjukhus. Och även där regelbundna provtagningar m,m förstås eftersom vi låg inne dagsvis och ibland även veckovis.
Det var de som hade huvudansvar över själva behandlingen, onkologerna.
Därför vill vi ju dit också, till Göteborg.

I allafall, vi åkte in till stan med blommor och tack - kort till dem. på dagvården, 12:an samt lekterapin redan då nån vecka efter att Oscar somnat in. Vi möttes av kramar, beklagande och varma fina ord.
Jag börjar gråta nästan nu när jag tänker på det.

Då när vi var där så satte vi oss på dagvården, jag, Fredrik, en av våra läkare, samt en av de sköterskor vi haft mest och pratade i ett par timmar om Oscar och om hur det är för oss nu, hur det känns, hur det kommer bli.

Vi pratade redan då vi var där, på när vi ska åka till Göteborg men sa att just då var det inte läge, dels var det ju nyss han hade gått bort, dels var det snart begravning och dels skulle nog inte jag klara att åka upp till den avdelningen i Göteborg just då.

Att se alla barn med droppställning med cytostatika, att se hur de mår illa och kräks, att se hur jobbigt det är för dem och för föräldrarna, hopp och förtvivlan och ja, allt som kretsar kring just de cancersjuka barnen. Miljön där, hela alltet som vi levde i precis som de gör nu. Det skulle vara för nära inpå och jag är rädd att jag skulle börja gråta om man gick där inne just då.

Men nu känner jag däremot att det skulle vara bra om det blir snart.
Inte för att det på något sätt blir lättare nu mot när han nyligen somnat in men vi kanske inte bryter ihop mitt i korridoren då man kommer in där som jag antar att man skulle göra då det just hade hänt.

Det vore bra om det blir att vi åker nu i januari/februari i allafall tycker jag.
Det blir som sagt säkert jobbigt oavsett hur snabbt eller sent vi åker dit,
men nu har det i allafall gått ett litet tag och man har kunnat samla på sig lite frågor och funderingar till läkarna också.

Samtidigt som det ändå är så pass färskt.
Skulle vi vänta allt för många månader så skulle det nog rivas upp på ett dumt sätt igen. Nu är vi ändå så inne i det samtidigt som det ändå inte är precis i dagarna efter att han somnat in.

Men man kan aldrig förbereda sig på hur man reagerar, jag kanske trots allt bryter ihop där trots att det gått en tid. Det vet man ju inte.

Men som sagt, om C ringer nu frampå och berättar att de har förslag på datum från Göteborg, och det passar med oss som ska ner, då kör vi på det.
Börjar jag ändå gråta så går jag undan. För vi måste ner snart. Det är bara så.

*

Bach - Air

Så fin. Den valde/hade vi som inledningslåt på Oscars begravning.
Fast med kantorn som spelade den på orgel då, men åh vad fint.

Det var ju även signaturmelodi till Beppes Godnattstund som jag såg när jag var liten och som jag tyckte var så bra. Det barnprogrammet är ju från 70 talet men det visades i repris på 80 - talet då jag var barn också, och förutom programmet i sig som jag tyckte så mycket om, så minns jag just den här melodin som alltså var signaturmelodin. Att jag tyckte den var så fin.
Vet också att jag hade den på nån skiva när Oscar var liten och att han själv hade hört den.
Så när vi pratade med prästen innan Oscars begravning, dvs när vi skulle bestämma sånger, psalmer och då inledningsmelodi osv, så nämnde han just Air.
Att den finns ju. Jag tänkte då att åh det är ju den.
Då kändes det, den tar vi. Och det var verkligen jättefint.
Jag tycker verkligen den är fin.

Tungt nu

Det är tungt nu. Riktigt tungt. Det är det alltid men vissa stunder är det som en stor jävla käftsmäll. Det slår en! Smack! O nu rullar tårarna på kinden.
Saknaden efter Oscar är så stor så jag vet inte var jag ska göra av mig själv.

Han finns alltid med mig på något sätt.
Jag kommer alltid ha honom med mig, men inte fysiskt.
Den där fysiska närheten, att ha honom nära att ta på, jag saknar den så.
Jag saknar att få busa, gosa, snosa och känna honom nära.
Saknar den närheten. Och hans prat och kommentarer.
Han svängde sig ofta med roliga men också fina uttryck och kommentarer.
Han kunde säga saker som man liksom blev helt ställd av.

Vet en gång då vi spelade Bingo Lotto och han var 3 - 4 år. Han vann 100 kr, vilket han brukade göra lite då och då ibland när vi väl spelade. I allafall just den gången minns jag att jag frågade vad ska du köpa för pengarna?
"Blommor till dig." sa han. Goding.
Liksom vart fick han blommor till mig ifrån...
Men det lät jag honom inte göra,
men bara kommentaren i sig var värd mer än
alla blommor i världen.

Ja nyss rann tårarna men nu när jag kom att tänka på det så började jag le för mig själv. Det är så det är, man gråter för att man saknar så och för att det är så fruktanvärt det som hänt, varvat med att man ler åt det vi hade. Det är verkligen så.

Och fast man kan le ibland så är man ju ändå fylld av gråt inombords för det fruktansvärda som hänt och att man aldrig får vara nära, kramas med honom mer.
Men det är gott att man minns vissa saker som känns som bomull i hjärtat
nu när man inte har honom hos sig fysiskt längre.

Min lille smöl

Jag älskar dig så och saknar dig så mammas "lällskling".

Idag ska julen ut

Krånglar med bilder jag ska ladda upp men strunt samma då.

Nu har jag slagit mig ner här med dagens första mugg kaffe. Inte dumt. Idag ska julen ut. Julpynt och saker ska bort. Men jag brydde mig inte om att pynta nåt inför julen som var nu. Jag kände att det kunde kvitta när det var som det var nu, att Oscar hade somnat in några veckor tidigare och man
ändå inte hade någon vidare julkänsla.
Mamma hade framme en del pynt hos dom men det var samma sak för henne, hon sa att det är minimalt och att det inte kändes nåt roligt att dra fram sakerna i år.

Oscar skulle ha hjälpt mig och mamma att pynta.
Bara nån vecka innan han somnade in så sa vi det. Men så vart det ju inte.
Vi visste väl kanske att han kanske inte skulle leva så länge till men ändå sa vi det, och han såg fram emot det. Vi med.

I allafall, det känns bra att jag inte har massa julpynt framme som ska bort idag.
Stjärna och adventstakar hade jag framme men inget annat.
Tog bort adventstaken i Oscars rum och i köket, igår.
Stjärnan i mitt sovrum tar jag bort idag för det vart inte så igår. Det ger ett mysigt sken av stjärnor o ljusstakar, men det gör det även av små lampor, vanliga ljus, värmeljus i små lyktor och sånt. Och sånt har jag ju tänt året om, ibland mer och ibland mindre. Sånt är mysigt.

Fast jag inte haft julpynt framme nu och själva
julhelgen redan varit över sen ett par veckor tillbaka så
känner jag ändå att ja nu ska julen ut.
Den första utan Oscar. Nu ska den ut.

*

Agneta Fältskog - Tack för en underbar vanlig dag

Fin låt, fin text, fin video, och fin Agneta Fältskog. Vad fin hon var tycker jag. Tycker verkligen att den här låten säger så mycket.

Inte för att min dag är så underbar nu då, men jag menar själva innebörden av låten. Samt att jag ser en särskild mening i den. Jag tycker att den är fin och tänkvärd på flera olika sätt.

Vill tro att det är så

Versen jag och Fredrik hade i Oscars dödsannons i tidningen:

"Vid himmelens grind där blåser en vind
från närmaste stjärna så sval mot din kind.
Vid himmelens port står tofflor i rad
när barfota änglar går molnpromenad.
I himmelens sal är väggarna blå.
Där leker Vår Herre tittut med de små."

Samt älskad och saknad som tillägg då.

Jag tyckte den var så fin. Jag fick liksom en bild i huvudet när jag läste/läser den. Jag önskar så att Oscar leker med andra små änglar. Och angående Vår Herre nu då, så vet ju ärligt talat inte vem eller vad jag tror på just nu. Jag går inte i kyrkan varje söndag osv.

Jag dricker alkohol, lever inte i "avhållsamhet", syndar med både det ena och andra och är nog inte guds bästa barn. Jag kanske inte kan få tro på grund av det. Men om han nu finns "Vår Herre" och om jag ändå fick/får tro, så vill jag i sånnafall få tro att det är så, att han tar hand om och leker tittut med de små.

Ventilerar lite

Idag är det en månad sen begravningen var. Det känns inte som att det var så pass länge sen. Känslorna och alla intryck är fortfarande så färska liksom.
Jag behöver skriva av mig lite nu. Det var ju det jag startade bloggen för,
bland annat. Och just idag flyr tankarna iväg och då kan man få fart på klapprandet eftersom det blir en form av ventilation ibland.
Man (jag) skriver ju inte dagbok som man gjorde för massa år sen, längre.
Skriva av sig och ur sig är bra när man känner att man kan och vill så då kan bloggen vara ett bra sätt att just ventilera lite granna.

I allafall, när vi gick in i kapellet och såg vad fint de hade gjort framme där kistan stod blev man alldeles klen och varm inombords. Det var jobbigt att se kistan och veta att han låg där men samtidigt så hade jag redan gjort det nån dag innan. Så man visste ju även om det var svårt att ta till sig.
Men det var så fint.

Jag och Fredrik hade ju varit där ett par dagar innan och satt klistermärken på kistan. Medans han låg i. Med stängt lock då.
Först visste inte jag att han hade kommit dit utan tänkte att han nog är kvar på patologen/bårhuset, att vi nog skulle sätta på dem när kistan var tom, men nej, A sa att han var där. "Han är här"...

Hon frågade då om det var jobbigt o att hon skulle göra det istället, men nej då,
det tyckte jag inte.
Det var bara det att det blev lite chockartat att få veta att Oscar låg där i när vi skulle sätta på klistermärkena.

Att va så nära kroppen igen, utan att se eller ta på honom.

Innan så frågade jag om A och L hade sett honom nu nyligen, och det hade de veckan innan. Eller i allafall A, hon hade sett honom på torsdan efter att han hade somnat in. A var för övrigt med och såg honom och hämtade honom då samma dag som han hade somnat in. Men hon hade alltså även sett honom torsdagen efter.

L hade kanske sett honom då när han kommit till kyrkan, jag vet inte,
men i allafall jag frågade hur han såg ut. Han hade förändrats lite i färg o så, blivit blekare och så. Men han var fin sa dom. Och låg precis som sist vi såg han hemma och att Stampe och Tom låg i var sin hand som då.

De frågade om de skulle titta hur han såg ut nu då vi skulle sätta på klistermärkena, ifall vi ville se honom igen. Men vi sa nej.

Ville minnas hur han såg ut då han somnat in här hemma.
Och jag tog bilder på honom när han låg där i sängen.
Han var så fin.
Det här har jag redan skrivit i inlägget om när han somnade in,
men det är ändå skönt att skriva av sig.
Vi satte på klistermärkena utan att se honom innan.

Varför skulle vi förstöra de bilderna och minnena genom att titta en gång till.
Det hade ju gått några veckor nu och säkert hade han ändå i våra ögon förändrats så pass att det inte skulle ge oss nånting "bra". Även om han säkerligen fortfarande var fin och vi skulle klara det så, nej. Ville ha kvar minnesbilden av sista gången jag såg honom.

Dessutom så hade vi ju tagit farväl här hemma.

Innan Oscar dog och vi visste att snart är det slut, att det rör sig om dagar, så sa jag till folk att jag har ju aldrig sett någon dö, hur ska jag klara det.

Men när det väl hände så fanns det en styrka som jag inte trodde fanns.

Men det är ju bra märkligt på sätt och vis,
aldrig sett någon dö och oroat sig inför det, och så blev jag själv med honom just då det hände eftersom Fredrik var in till sjukhuset efter syrgas just då.
Och dessutom, att från att aldrig ha sett en död människa,
då få se sin son somna in. Det är märkligt.Och det är en erfarenhet.
Det känns så gott att jag var där.

Att det idag är en månad sen begravningen var, förstår jag knappt,
det har konstigt nog gått väldigt fort, själva tiden.
Men sorgen och saknaden har stannat kvar precis som när den kom.
Sorgen och saknaden flyr inte iväg som tiden kan göra.

*

Kjell Höglund - Genesarets sjö.

Vad jag älskar den här låten. (Vill dock tillägga att videon inte är "Kjells egna" , utan är gjord av någon som lagt upp den på youtube, klippet är hämtat därifrån.)

Den här låten lyssnade vi mycket på under tiden Oscar var sjuk, han tyckte själv den var jättebra. En av alla favoriter. Vi brukade lyssna på den på min mobil när vi åkte till och från sjukhus m.m och annars också då, hemma osv.

Vi hade även med bland annat den på hans begravning.
Den här låten är...
ja den är.

Snosat mössa

Ja då var det söndagkväll nu då. Har nyss ätit mat. Jag gjorde pasta och Carbonarasås, det är så gott.
Jag har som jag trodde i förmiddags mest slöat inne idag.
Förutom att jag i eftermiddags var med pappa till Oscars grav och tände ljus.

Innan pappa hämtade mig och jag stod i hallen så fick jag syn på Oscars Spiderman mössa på hatthyllan.
Jag tog ner den och snosade på den och då började jag snyfta.

Det blir så ibland, att det kommer bara sådär i olika situationer, att det drar vid ögonen och att tårarna är på väg. Ibland kommer de då sprutande hejdlöst, ibland lite sakta rullandes, ibland kommer de med små snyftningar, ibland stannar de i ögonvrån och lämnar en gråtandes fastän de inte syns på kinderna.
Nu var det små snyftningar och jag vet inte om det kom så många synliga tårar, men känslan jag kände när jag snosade mössan var i allafall saknad.
Jag såg att det var kvar hårstrån i mössan till och med.
Att kepsar ligger kvar på hyllan vet jag, men jag har inte tänkt på just Spiderman - mössan och det var just den hade han mest på slutet eftersom det blev höst och vinter, så när jag fick syn på och snosade den så blev jag verkligen berörd.

Jag ska väl försöka lägga undan kepsar och mössor från hallen framöver...
Fast jag ska ha kvar dem nånstanns i allafall.

Och hans rum får stå som det står det ett tag till.
Det är typ precis som sist han var där.
Det ser pojkigt, fint men charmigt småstökigt ut precis som då han fanns här och lekte där.

Jag kanske ändrar där någon gång, men inte än. Inte nu.

Lilla smultronkex

Jag saknar dig så...

Pimpla kaffe

Söndag idag. Söndag förmiddag just nu.
Har slagit ner mig här med blåa kaffemuggen vid min sida.
Idag får det bli mycket kaffe, det känner jag det.
Det brukar det väl bli i och för sig eftersom jag tycker så mycket om kaffe,
men idag behöver jag det i synnerhet.

Jag är trött som en jag vet inte vad. Eller inte direkt trött i den bemärkelsen att jag vill sova, men jag är slö.

Så jag ska pimpla kaffe och försöka piggna till under dagen.

Jag tror att det blir mycket surf och tevetittande idag. Det känns som det.
Har redan börjat med det i allafall; Har på teven och tittar på Nyhetsmorgon Söndag med Tilde de Paola nu samtidigt som jag skriver här.

Ska ta med mig kaffemuggen in till badrummet och bada snart.

Tack

Oavsett hur litet eller stort bidrag så är det betydelsefullt!
De som jobbar med barncancerfonden är nog tacksamma för allt.

Åh! Tycka om!

Abba - Thank you for the music (live - 79)

,,..,,..,,..

Lördag idag då. Jag sitter i min stora rosa morgonrock
fast klockan är efter 12:00.
Slötittar på teven och slösurfar på datorn.
Får se när jag behagar göra mig i ordning idag,
har inget planerat så jag har inte bråttom med det direkt...

Igår kväll var det fredagkväll. Jag var hemma själv igår.
Marie frågade om jag ville komma och se på
Let`s Dance med henne, men jag kände att det
skulle passa bättre en annan gång.
Hade badat och inte klätt mig och dessutom kände jag mig så seg.

Visst, jag kan vara seg med folk också,
men just igår ville jag vara hemma själv.

Jag satt och såg på just Let`s Dance och
det var ju första avsnittet för säsongen igår.
Mina favoriter är Magdalena Graaf och kanske nån mer.
Resten av kvällen blev det mest att jag satt vid datorn och lyssnade på musik och funderade.

Nu ska jag fortsätta mitt slötittande och slösurfande.

Kanske kan jag en dag

Kanske kan jag en dag (Oscar 2002 - 2008)

Kanske kan jag en dag tro
att du rycktes ifrån det här livet
för att du redan var så fulländad här
och se en mening i det

Kanske kan jag en dag finna
någon tröst i orden
att du inte kunde stanna här längre
än så för att du var för fin för jorden

(men sorgen och saknaden blir inte mindre för det)

/ mamma

Slappt

Nu sitter jag här o präntar ner några rader.

Ja nu har alltså Fredrik åkt hem igen,
eller ja det var några timmar sen. Han åkte runt 12:20.

Jag har inte gjort så mycket, utan har mest slappat,
surfat, skrivit, sett på tv, och ätit, sen dess.

Fast strax efter 16:00 när pappa slutade jobbet så hämtade mamma o han mig så vi åkte upp till kyrkogården till Oscars gravplats och tände ljus.
Men annars har det inte blivit mycket gjort inte,
mest slappt idag.

Får se om det hittas på nåt sen.

Fin och vacker låt

Sonja Aldèn - Du får inte

Fil o flingfrukost

Ja då har jag just ätit frukost då. Fil och flingor. Skrev upp det på listan igår då Fredrik var till Willys för jag har varit lite sugen på det ibland nu, var flera år sen jag åt det sist. Det var gott i allafall.

Sitter i mitt rosa pyamaslinne och tillhörande byxor och skrotar med kaffemuggen vid sidan om mig. Det är mysigt att inte jäkta igång dagen ibland.

Idag åker Fredrik hem till sig igen.

Hem från byn

Då har vi kommit hem från byn.

Det gick bra på Fonus, vi kom en bit på väg med en hel del.
Hur det ska stå på stenen, vilken stil på texten, vilken färg på texten.

Färgen på stenprovet dvs färgen som stenen ska ha var mörk och skiftade lite i blått precis som A sa igår. Vi bestämde oss för den.

Dock bestämde vi oss inte exakt för hur det ska se ut gällande urhuggen text eller inte, men A sa att dom som ska göra stenen kan ge olika alternativ.
Så dom får typ skissen A målade ut.

Hon fick våra mailadresser så hon ska maila oss så kan vi få se de olika alternativen sen och bestämma oss.

När vi var klara på Fonus åkte vi till bolaget där jag köpte vin.
Efter det åkte vi till ICA och köpte blondering.
Sen åkte vi med bilen ner till pappas jobb o sen gick vi hem.

Det blev inte att vi handlade nån mat på byn ändå, kände att jag ville hem och jag har ju som sagt bra mycket hemma, men tänkte ändå handla hem lite från Willys sen. Fredrik ska gå dit sen när jag är klar med listan.

Inte pigg

Sitter nu här med kaffemuggen. Har klätt mig och gjort mig i ordning för att vi ska till Fonus nu under förmiddan och prata om gravsten.
Efter det ska vi handla lite. Behöver egentligen inta ha så mycket men tänkte att det är lika bra att fylla på ändå samt passa på medans vi är uppe på byn.

Har verkligen sovit dåligt inatt. Tänkte på gårdagen osv.
Det kändes ju så defenitivt och påtagligt igår. Sov verkligen knaggligt inatt.
Somnade på morgonsidan nångång och jag känner mig inte särskilt pigg just nu. Får hoppas kaffet hjälper snart för jag känner mig inte riktigt vaken.

Hemma igen nu

Nu är jag o Fredrik tillbaka hemma hos mig igen.
Innan mamma och pappa skjutsade hem oss så åkte vi alla fyra tillbaka till kyrkogården för att kolla och tända ett nytt ljus.
Nu hade de fyllt igen gropen med jord så nu är det täckt med jord där.
Jag tog lite bilder på bara några av grejjerna som är på hans plats.

Eftersom det är kärle i marken så kan vi inte sätta upp gravsten förrän till våren så det ser lite kalt ut nu. Går ju inte att sätta dit blommor eller så heller än, eftersom gravstenen ska stå bakom.

Innan vi åkte till kyrkogården och hem, under tiden som jag satt och skrev hemma hos mamma o pappa, så gick Fredrik till Martin och Helene.
När han kom tillbaka berättade han att De hade fått bebisen!!
Vi visste ju att de skulle ha i december men inte sett nån annons,
men joda de hade ju fått den 17:e. Han ska heta Liam. Och Oscar. Vad fint...

Urnnedsättningen gjord

Så.. Då har urnnedsättningen varit.
Jag sitter just nu hemma
hos mamma och pappa.
Vi åkte hit efter att vi
varit vid kyrkogården.
Druckit kaffe och lite så.

Det var en fin ceremoni.
Det började med att vi gick in i kapellet
alla fyra tillsammans med A från Fonus.
Där framme vid altaret/fönstret mot Fryken
stod då urnan med Oscars aska i.

Jag gick fram först och tårarna började rinna.
Nu var det så påtagligt.

Där stod liksom urnan med Oscar aska.
Det var vackra tända ljus på sidorna om den. Det såg ljust ut...

Vi hade ju valt urna på bild efter att han hade somnat in,
och den var fin nu när man såg den i verkligheten också.
Vit och så hade de satt en sådan där guldfärgad skylt.
På den stod det: Oscar Möller 2002 - 2008

Den hade ett svart band uppe på locket
som man håller i när man sänker ner den.

A kom fram till mig där vi stod vid urnan
och hade med sig ett blått band med en
söt liten nalle på och sa nåt i stil med att
det där bandet är så tråkigt så vi sätter på det här också.
Jag blev alldeles ännu mera rörd och viskade tack.

Jag frågade om urnan liksom var fylld
men det visste hon inte så jag lyfte på
den och blev inte så mycket klokare.
Den kändes lätt men att det fanns ju nåt i.
Aska är inte tungt.

Så skulle vi gå ner mot gravplatsen.
A sa att en kan ju bära urnan ner
och en kan lyfta i den sen.
Det blev Fredrik som bar den.
Så började vi gå, jag, Fredrik,
mamma, pappa, A samt vaktmästaren
som satte igång kyrklockan.
Så när vi gick så ringde det i klockorna.

Vi kom ner till platsen.
Vaktmästaren tog bort "mattan" som
låg över gropen de grävt.
Jag tog urnan och vi tittade
på den och klappade den.
Så sänkte jag ner den i banden...
Så la jag en ängel på marken,
som jag köpte i blomsteraffären
innan vi kom till kyrkogården.

Sedan la jag min handbukett
också vid sidan om, la inte ner den med urnan alltså.
Så la sen Fredrik sin handbukett bredvid min.
Så tände pappa värmeljus i tomtelyktan som står där.
Sen la han sin handbukett, och sen mamma sin.

Så läste A upp en dikt.
Vi visste att hon hade valt ut en,
men vi visste ju inte vad för någon men så här var den:

Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå
Den dagen hände det och då
orkade inte mitt hjärta slå

Älskade pappa
mitt liv blev så kort
Ta hand om varandra
när jag flyger bort

Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst
Men lyssna till era hjärtan
och ni kan höra min röst

Jag finns inte bland er
men jag finns ändå
Jag hör era röster
och jag älskar er så "

Jag grät...

Jag sa till A att den var så fin,
och hon räckte då fram den till mig i ett minnesalbum.
Så var det klart.
Så gick vi då ifrån platsen upp till parkeringen
Där pratade vi lite om gravsten och vi
bestämde att jag och Fredrik ska till henne
på kontoret på Fonus i morgon eftermiddag.
Vi har ju endel idèer om hur den ska vara.
Ett hjärta som liksom hålls upp av två händer.

Vi har pratat på att den ska vara svart.
Men så sa A att det finns en sten som är
lite blå i tonen och den är fin sa hon.
Så vi ska titta på den stenfärgen i morgon.
Oscar tyckte ju om blått så det vore nog något.

Urnnedsättningen

Jag sitter här nu på onsdagsmorgonen.
Har hittills badat, klätt på mig,
ätit frukost; en smörgås med
rostbiff och gurka och tomat, druckit kaffe och
det senaste har jag målat naglarna
och nu sitter jag då här och knapprar lite.

Ja. Idag är då urnnedsättningen av Oscar.
Det känns spänt. Jag känner mig spänd.

Det går nog inte och förbereda sig
på hur det kommer att vara,
utan det visar sig efteråt hur man upplevde det, antar jag.
Jag känner mig så nervös just nu.

Vi har ju tagit avsked av Oscar tidigare,
dels då han somnat in och dels vid begravningen,
men trots att det "bara" är aska nu så blir
det ändå ett form av avsked det här också.
Det är ju trots allt det som är kvar
av själva kroppen som ska begravas.
Och kroppen tillhörde ju Oscar.

Nu ska jag sminka mig och snart
kommer mamma och pappa och
hämtar mig och Fredrik.
Då beger vi oss till blomsteraffären
för att skaffa handbuketter och
efter det alltså till kyrkogården
för urnnedsättningen av älskade lille Oscar.

Trettondagslunch

Kom hem för en stund sen.

Jag och Fredrik har varit hos mamma och pappa och ätit.
Det var nån gratäng med fläskfilè, mos och nån sås.
Det var gott, men jag orkade inte äta så mycket.

När vi hade ätit så åkte vi till kyrkogården idag igen och tände ljus vid Oscars gravplats.
Efter det skjutsade de hem oss och nu är vi allså hemma.

*

Arvingarna - Det kan inget ändra på

,,,...,,,

Tisdag idag då. Tisdagmorgon just nu.
Har just slagit mig ner här med kaffemuggen. Kom upp för en liten stund sen.
Fredrik ligger kvar i sängen fortfarande.
Igår kom alltså han hit för att stanna några dagar.

Igår eftermiddag blev vi hämtade av mamma och pappa och åkte till kyrkogården alla fyra och tände ljus vid Oscars gravplats.
Sen åkte vi till SnabbTugget och hämtade pizza. Och så skjutsade mamma och pappa hem oss.
Så satt jag och Fredrik och åt pizza och tittade på teve, och surfade och pratade
om vart annat under kvällen sen.

Idag har vi inga direkta planer vad jag vet utan håller det öppet.

väntar

Nu sitter jag här med en Cola Light och väntar på att Fredrik ska komma.

Han borde va här snart nu. Undrar om jag skulle ha gjort någon mat eller så,
själv är jag inge hungrig. Hm... får höra med han om jag ska laga något gott till han i allafall, eller om han vill vänta med mat och att vi gör något sen. Eller kanske beställer. Det märks!

Go och härlig låt

Brainstorm - My star

,,..,,..

Så då sitter jag o smuttar kaffe då så här på söndagseftermiddagen.

Pappa var här och hämtade vaserna som jag tog med hem från mamma o pappa då Oscar hade somnat in, eftersom vi fick så mycket blommor och jag inte hade tillräckligt många vaser.

Det blev inte att jag åkte med honom till kyrkogården idag, hade ju inte bestämt det men hade ju funderingar, men nej det blidde inte att jag åkte med idag.
Tänkte att jag åker med Fredrik dit någon dag nu istället.

Han kommer ju hit i morgon och stannar några dagar under veckan då urnnedsättningen sker, samt att han tänkte vara här under trettondagsafton som ju också infaller under veckan nu.

Saknar så

En av våra allra sista sömniga stunder tillsammans, bara några dagar innan du somnade in för gott.
Jag kommer aldrig att få ha dig liggandes vid min sida sådär mer, aldrig sova bredvid dig mer.

Vi kommer inte sitta o titta på tv, Bolibompa, filmer som "Bilar", "Spiderman", "Ice Age", "Gustaf", Från A till Ö osv och äta chips tillsammans mer.
Vi kommer inte spela tv-spel tillsammans mer.
Vi kommer inte vara i lekparken och gunga mer, och höra dig säga "Högre"!

Vi kommer inte åka mer till Mac Donald`s tillsammans där du åt ditt älskade Happy Meal.
Jag kommer inte få laga dina favoriträtter.
Jag kommer inte att få se dig springa omkring.
Jag kommer inte få höra dina funderingar kring saker och ting.
Jag kommer inte få krama och pussa dig mer och inte du mig.
Jag kommer inte få se dig skratta mer. Du var så glad...

Du fick gå igenom så mycket och ändå var du en sån solstråle.
Du fick gå igenom så mycket och ändå gick det inte vägen.

Jag saknar dig så Oscar.

Du kommer alltid att finnas med mig, men du finns ju inte här fysiskt så jag saknar dig.

Du var så speciell. Det säger alla. Du var så levande och livsglad. Du var omtänksam och du var genomsnäll.

Vissa stunder är det som om man inte fattar att det har hänt. Att det inte är sant. Att du kommer tillbaka. Men så blir man påmind att det har hänt.
Du har somnat in.

Jag var ju där. Jag såg det. Jag såg och hörde dina sista andetag.
Innan du somnade in så sa jag mamma älskar dig.
Det sa jag ofta under tiden du levde också och du vet att jag gjorde det.
Det är jag glad för.

Jag kommer alltid att älska dig.

Nu finns du inte här på jorden. Du leker nog någonstanns med de andra änglabarnen.

Du kan ju inte läsa det här men jag skriver ändå rakt till dig. Det jag har inom mig. Det jag tänker.
Och ibland pratar jag till dig.
Ibland tyst i mitt inre. Ibland högt till fotografier.

Du kanske ser och hör mig någongång, någonstanns ifrån.

Jag älskar dig. Och jag saknar dig.