Är det någon särskild som vill läsa min blogg hädanefter så får den lämna sin mail i en kommentar så jag i sånnafall får bjuda in om jag vill det.
Ogillar att skriva om en sån situation som den här utan att man vet vem som har läst. Visst de som kommenterat vet jag ju, men de andra?!
De som beklagat har visat sig. Och det är jag glad för!
Det är inte att få kommentarer på varje inlägg jag vill ha.
Men att inte veta vem som läser detta gång på gång utan att lämna en tass...
När jag skriver rätt upp o ner om det här med Oscar o mitt liv i övrigt och när man märker att nytt folk läser utan att lämna en rad, det känns inte okej.
Hade det gjort det för dig? Hur som helst så gör det inte det för mig
utan då fortsätter jag som jag gjorde från början:
Dvs jag började blogga för mig själv o gjorde den sen allt eftersom mer synlig för de som var intresserade av händelser o tankar, vad som skedde och sker kring oss m.m.
Sen gjorde jag den då helt offentlig.
Men nu, vet man ju inte vad för folk det är som läser då
man märker att det ökat i antal osv.
Jag vill nog inte bjuda på gratis info om det här kring Oscar eller mitt liv i övrigt om det ska vara så som det blivit nu.
Vill du läsa o inte skriver vem du är eller ens kan skriva hej i alla fall till mig, då vill jag nog ha den öppen enbart för de som faktiskt brytt sig o skrivit någon gång i allafall. För det betydde.
Kram o hej och må så gott.
14 år sedan
4 kommentarer:
Hej igen Mumsan.
Jag skrider genast till handling och anger mig själv! Måste ju erkänna att jag mest läser och sällan finner ord att ge... Men som du säger, ditt sköra ämne är inte som de flesta andras, inte något som går obemärkt förbi. Jag har blivit kvar sedan jag "fann" din dagbok fylld av din lille Oscar, och jag har ju ibland haft ord att skriva, men inte alltid. Jag brukar både gråta, skratta, undra och förundras av dina texter. Jag känner ingen som mist sitt barn, förutom min egen mamma men vi har aldrig egentligen pratat om det, märkligt, och en förödande tanke. Mår lite illa av att inte finna ord till dig ibland. Tystnad kan ju funka om vi satt tillsammans öga mot öga du vet, när bara ens närvaro skänker stöd i det svåra. Men här, i denna form känns det bara konstigt att känna folk passera - läsa ens innersta tankar - och sedan inget mera.... även inne hos mig bland mina i jämförelse triviala tankar om ditt och datt, om du läst. Som att stå naken på ett torg med förbundna ögon...
Jag förstår dig totalt om du vill skärma dig från denna anonyma offentlighet. Om jag får följer jag gärna med dit du ska?
Kram =)
b.ebb.a@hotmail.com
Hejsan . Jag halkade in på din sida får kanske en månad sedan har följt den med spänning, vet bara inte vad jag ska skriva i komentar då jag känner din sorg men har svårt att uttrycka mej i ord. Jag vill gärna fortsätta följa din blogg. loken92@hotmail.com
Hej! Jag har tittat in på din blogg en gång tidigare, då såg jag din länk på claudia gallis kommentarer när jag själv skrev kommentar. Har bara läst en gång -och den gången grät jag i flera timmar. Blev så berörd, och känner med dig!
Det närmaste jag kommit döden är mina föräldrars bortgång, mamma dog i cancer när jag va 18, pappa blev mördad när jag va 25.
Men att förlora sitt eget barn -jag säger som alla sagt till mig när mamma o pappa dog.
"Hur orkar man?"
Men man vet ju att man måste, vem blir glad av att man ger upp?
Tänker på dig (fast jag ej känner dig)
Kram Eli
(elieriksson@telia.com)
Jag fortsätter gärna läsa din blogg. Har inte kommenterat något på länge för allt man skulle vilja säga känns bara futtigt. Men rätt som det är så skriver du något där man själv känner igen sig och kanske kan ge några stödjande ord.
Vill gärna följa dig på vägen och vara med när det vänder för dig för jag önskar dig verkligen all lycka och att du senare kan börja blicka framåt istället.
Jag miste en bror när jag var 18, han var visserligen inte liten som din lille Oscar, men ändå känner man igen sig vissa gånger. Den där ångesten när man inser att man aldrig kommer ses igen. Den måste ju vara hundra gånger värre för dig. Men som sagt, om det är okej så läser jag gärna vidare: catti@hotmail.com
Skicka en kommentar