Ventilerar lite

Idag är det en månad sen begravningen var. Det känns inte som att det var så pass länge sen. Känslorna och alla intryck är fortfarande så färska liksom.
Jag behöver skriva av mig lite nu. Det var ju det jag startade bloggen för,
bland annat. Och just idag flyr tankarna iväg och då kan man få fart på klapprandet eftersom det blir en form av ventilation ibland.
Man (jag) skriver ju inte dagbok som man gjorde för massa år sen, längre.
Skriva av sig och ur sig är bra när man känner att man kan och vill så då kan bloggen vara ett bra sätt att just ventilera lite granna.

I allafall, när vi gick in i kapellet och såg vad fint de hade gjort framme där kistan stod blev man alldeles klen och varm inombords. Det var jobbigt att se kistan och veta att han låg där men samtidigt så hade jag redan gjort det nån dag innan. Så man visste ju även om det var svårt att ta till sig.
Men det var så fint.

Jag och Fredrik hade ju varit där ett par dagar innan och satt klistermärken på kistan. Medans han låg i. Med stängt lock då.
Först visste inte jag att han hade kommit dit utan tänkte att han nog är kvar på patologen/bårhuset, att vi nog skulle sätta på dem när kistan var tom, men nej, A sa att han var där. "Han är här"...

Hon frågade då om det var jobbigt o att hon skulle göra det istället, men nej då,
det tyckte jag inte.
Det var bara det att det blev lite chockartat att få veta att Oscar låg där i när vi skulle sätta på klistermärkena.

Att va så nära kroppen igen, utan att se eller ta på honom.

Innan så frågade jag om A och L hade sett honom nu nyligen, och det hade de veckan innan. Eller i allafall A, hon hade sett honom på torsdan efter att han hade somnat in. A var för övrigt med och såg honom och hämtade honom då samma dag som han hade somnat in. Men hon hade alltså även sett honom torsdagen efter.

L hade kanske sett honom då när han kommit till kyrkan, jag vet inte,
men i allafall jag frågade hur han såg ut. Han hade förändrats lite i färg o så, blivit blekare och så. Men han var fin sa dom. Och låg precis som sist vi såg han hemma och att Stampe och Tom låg i var sin hand som då.

De frågade om de skulle titta hur han såg ut nu då vi skulle sätta på klistermärkena, ifall vi ville se honom igen. Men vi sa nej.

Ville minnas hur han såg ut då han somnat in här hemma.
Och jag tog bilder på honom när han låg där i sängen.
Han var så fin.
Det här har jag redan skrivit i inlägget om när han somnade in,
men det är ändå skönt att skriva av sig.
Vi satte på klistermärkena utan att se honom innan.

Varför skulle vi förstöra de bilderna och minnena genom att titta en gång till.
Det hade ju gått några veckor nu och säkert hade han ändå i våra ögon förändrats så pass att det inte skulle ge oss nånting "bra". Även om han säkerligen fortfarande var fin och vi skulle klara det så, nej. Ville ha kvar minnesbilden av sista gången jag såg honom.

Dessutom så hade vi ju tagit farväl här hemma.

Innan Oscar dog och vi visste att snart är det slut, att det rör sig om dagar, så sa jag till folk att jag har ju aldrig sett någon dö, hur ska jag klara det.

Men när det väl hände så fanns det en styrka som jag inte trodde fanns.

Men det är ju bra märkligt på sätt och vis,
aldrig sett någon dö och oroat sig inför det, och så blev jag själv med honom just då det hände eftersom Fredrik var in till sjukhuset efter syrgas just då.
Och dessutom, att från att aldrig ha sett en död människa,
då få se sin son somna in. Det är märkligt.Och det är en erfarenhet.
Det känns så gott att jag var där.

Att det idag är en månad sen begravningen var, förstår jag knappt,
det har konstigt nog gått väldigt fort, själva tiden.
Men sorgen och saknaden har stannat kvar precis som när den kom.
Sorgen och saknaden flyr inte iväg som tiden kan göra.