Ett år igår

Igår var det ett år sedan Oscar somnade in.
Jag var till hans grav med mamma och pappa och tände ljus
och satte även en värmeljuslykta där,
och rosor i en vas bredvid alla andra blommor och saker.
Hemma tände jag i vanlig ordning ett ljus
vid hans kort som jag gör varje dag annars också.
Är jag inte hemma, om jag exempelvis sover borta,
så tänder jag/vi det där jag är då. För Oscar.

(Mamma älskar och saknar dig oändligt Oscar.)

Snart ett år.

Ja, tänk, det har snart gått ett år
sedan Oscar tog sitt sista andetag.
Idag fixar vi minnesannonsen
som kommer i tidningen på lördag.

Det är ofattbart att det har gått så snabbt som det har gjort
och jag förstår inte hur tiden kan gå alls med tanke på
att det är en sorg så stor och tung.
Men på något förunderligt sätt så sitter jag här idag ändå.

Sorgen och saknaden är lika stor nu som om det var igår
men det är så att man får lära sig att leva med den.

Jag kan också poängtera att fastän det är stunder då
det känns riktigt jävligt, så finns det också stunder nu
då jag känner att jag har styrkan att le åt alla minnen
och styrkan att känna mig lugn med att, trots min egna stora
sorg och saknad så, behöver Oscar i allafall inte gå igenom massa
prövningar mer, utan han har det bra
på en plats där inget lidande finns.

Kram på er alla och njut av varje ljusglimt!