Lördagförmiddag

Hade på mig ett par av mina favorit - tossisar med hjärtan på
tidigare imorse, passande nog, är ju Alla hjärtans dag idag.
Jag har frusit så om fötterna nu under morgonen och de är
väldigt goa, varma och mysiga att ha på sig när man är frusen om fötterna.

Mina tankar just nu är mycket på Gbgbesöket...
Jag kan inte skriva av mig allt i ordning
för det var och är så mycket.
Prat med läkare, gick runt och tittade,
pratade med personal, tackade,
mer prat med läkare, tackade mer osv.
Utan jag skriver av mig om det
jag känner för/tänker på när jag känner för det.

Och nu då så är det tankar om något jag faktiskt tänker på
som på något sätt känns bra att veta i hjärtat;
En av läkarna vi haft sa att det inte är av eller p.g.a mig
eller Fredrik som Oscar blev sjuk.
Att det var opåverkat av
föräldrarnas gener i just det han hade.
Det kändes väldigt bra att få veta det.
Inte heller var det något utifrån som gjorde honom sjuk,
utan det blev otur helt enkelt.
Visst är det hemskt att han ens fick det alls,
men det är ändå bra att få veta att det
inte var något pga ens gener osv.
Att man själv inte var "orsaken".
Visst, man vet ju inte om man
själv drabbas av nåt dumt sen.
Det vet väl ingen människa alls om sig själv.
Men just den sjukdomssorten
Oscar fick var inte pga
mig och Fredrik i allafall.
Fick också veta, utan att jag frågade,
läkaren bara sa det, att om jag skulle vilja ha barn
någon gång så är det inte större risk att det
barnet blir sjukt som något annat barn alls.
Nu vill inte jag ha fler barn då,
vad jag känner nu, men ändå.
Mitt i allt elände så är det ändå bra med
de vetskaperna att det inte var vi,
utan att det är ren otur.
Det är nog illa med den vetskapen,
för det fakta att han är borta nu
lindras ju inte för att det är p.g.a otur,
fast lovar att det ändå är en lättnad
att det inte var något ärftligt,
att man själv inte påverkat det osv. Men;
Vetskapen att han inte klarade sig,
sorgen och saknaden man känner nu,
det går självklart aldrig att acceptera oavsett.