Fast du ändå alltid finns kvar

Idag, i eftermiddags åkte Fredrik hem till sig
och kommer tillbaka till veckan då vi ska till Göteborg.
Min kväll går i slappandets tecken.
Jag har nyss sett säsongspremiären av Du är vad du äter.
Och nu fortsättningsvis ikväll kommer jag bara zappa runt,
slötitta lite smått, och bara vara, lyssna på musik o slappa,
med alla tankar på ditt och datt, inklusive Oscar såklart.

Jag älskar och saknar honom väldigt väldigt mycket.
Det kommer alltid att vara så. Det finns inuti mig.
Men ibland är det skönt att bara skriva det som
finns inuti mig rätt ut för att ha det på pränt.
För att se det själv. På något sätt.
Ibland skriver jag det ju rätt upp och ner
till honom själv också;
att jag älskar och saknar dig,
samt sånt jag tänker på kring honom.

Ibland inte enbart skriver jag det
utan säger det till honom också,
på mitt sätt även i tanken, ibland rätt ut i ord även där,
för jag kommer inte att få göra det öga mot öga igen.
Inte vad jag vet just nu i allafall.
Men det finns de som säger att han hör mig.
Det tror jag också på ibland och jag hoppas,
särskilt mycket vid vissa situationer och tillfällen.
Och han finns ju för alltid med mig.
Jag finns alltid med honom. (-"Mamma är här Oscar" )
Vi finns för alltid med varandra.
Men saknaden finns ändå där.
Fast du ändå alltid finns kvar.
Så saknar jag dig så mycket.