Fastän jag inte vet hur

Ja då var det tisdag förmiddag då.
En riktig mjukstart på dagen.
Jag har varit vaken ett tag på morgonen
men låg kvar i sängen och gick upp först efter 10:00.
Nu har jag satt mig här med kaffemuggen vid
min sida och tar en klunk ur den då och då.
Denna härliga dryck, det är allt tur att den finns.
Dels är den så god och dels hjälper den mig att piggna till ibland.

Idag är det 3 månader sedan Oscar somnade in.
3 månader sedan som han drog sitt sista andetag.
Tiden har gått fort hittills men sorgen och saknaden
är lika starka än. Det kommer vara så länge, länge.
Det finns de som säger att det kommer vara så hela livet.
Men att man liksom lever med det.

Och ingen kan ju veta precis hur det är för den o den...

Nu har det ju inte gått så lång tid sedan Oscar somnade in
så jag kan inte säga än hur det kommer att
bli med min sorg och saknad längre fram,
men jag tror att det alltid kommer vara
så starkt som nu för mig.
Än så länge är det precis lika starkt
som om det var 3 dagar och inte 3 månader
sedan som han somnade in.
Och jag tror det alltid kommer vara lika starkt för mig.
Endel kanske tror att det är som ett litet sår på huden
som bleknar till ett ytligt ärr.
Men så är det inte, det är ett sår i hjärtat,
och för mig kommer det alltid att vara lika djupt.
Det läker aldrig. Det gör det aldrig.
Men man kanske lär sig leva med det
på ett annat sätt längre fram.
Det är ju sånt som varken jag eller
någon annan kan svara på.

Det är ju inget som händer eller ska hända ofta.
Det här är liksom inget naturligt återkommande
man kan eller ska kunna likna vid form av tidigare
händelser och kunna gå tillbaka till och
på något sätt jämföra med och ta hjälp av.
Utan i det här är man på square zero och man vet
ingenting om hur man ska handskas med det.
Man vet inte hur, bara att man måste det.
Fastän såret i hjärtat efter Oscars död
alltid kommer vara lika djupt
så måste jag handskas och leva med det.
Jag vet jag att jag måste, fastän jag inte vet hur.