Några dagar kvar till Gbg - avslutet

Söndagkväll då. Jag tar mig inte för något särskilt ikväll, sitter mest och funderar på saker och ting och slötittar på teven då och då.
Det är en hel del tankar i huvudet. Det börjar närma sig att åka till Göteborg. Om några dagar, i slutet av veckan. Och jag tänker endel på det. Jag vet att jag inte kan förbereda mig på hur min reaktion kommer bli när vi kommer dit. Men det hindrar mig ändå inte från att tänka på det, på hur det kommer bli när man väl går in där på sjukhuset. Det enda jag vet är att det kommer kännas tungt.
Det är ju ändå så att det blir första gången utan Oscar.

Under hans sjukdomstid var det en klar, öppen verklighet att befinna sig där. Behandlingar, besked om röntgensvar osv, operationer, mer behandlingar, slungas mellan hopp och förtvivlan, ja det var en verklighet man levde i. Ändå var det som en film ibland. Man hängde med men det kändes som en film ändå vissa stunder. Jag tänkte att "Händer det här?"
Och det visste man ändå att det gjorde och vi levde ju därefter.

Och Oscar levde verkligen! Det gjorde han...
Barn lever här och nu.

Han var levande och livsglad, tålig, och levde upp trots att han ibland var sjuk av biverkningar av behandlingar m.m. Han var en så levande person.
Som många av de som behandlas med cytostatika mådde han efteråt dåligt, kräktes, men skulle ändå peta i sig nåt ätbart när han var redo igen.

Och varvat med att sitta ute i teve o kökssalen på avd o bara ta det lugnt och se på teve och prata med oss, samt andra barn och föräldrar, eller sitta och spela tevespel på det rum han fick när han var inlagd, så kutade han runt på avdelningen med droppställning, skrattade och hade sig och blev busad med av personal och andra. För att nästa stund kanske må illa igen och behöva kräkas, sen alert igen och ja... Han kämpade.

Så det här med verklighets/film känslan eller perspektivet i Göteborg;
det var svårt att fatta att det var så som det var ibland, men man gjorde det ändå, klart och tydligt, även om man, fast det kanske verkar dubbelt, ibland verkligen kände att "händer det här?" och "neej" eller "jaa" beroende på besked osv. Men det var så påtagligt.

Nu ska vi dit utan att huvudrollsinnehavaren längre är med. Inte fysiskt.

(Men jag hoppas att du i allafall är med oss ändå någonstanns ifrån när vi ska dit, "lällskling". Det är det hoppet och den tron jag har nu, och tveka aldrig på att jag är med dig. Och Du vet väl att jag "pratar" till dig varje dag? Du hör mig väl va? Och jag, jag lyssnar till mitt hjärta... du är så tydlig)

Fast jag tänker mycket på det nu såhär innan och fast jag inte kan förbereda mig på hur min reaktion blir när vi går in där på Drottning Silvias barnsjukhus utan Oscar, så vet jag i allafall en sak och det är just det att det blir tungt. Men man känner samtidigt att det är nödvändigt att åka dit. Och om några dagar ska det bli.