Ledsen och arg

Det blir att jag sätter som en mur kring
mig själv vissa dagar nu,
och de dagarna är det bara jag, mina tankar och min sorg.
Eller alltså jag bryr mig även då om andra
men jag orkar inte prata med andra om mig,
eller prata om allt inombords vissa dagar.
Hade fått sms av Marie igårkväll, såg jag i morse,
hon har ringt flera gånger och jag har inte svarat.
Hon skrev att jag kanske är i en period
när jag inte orkar prata, och det stämmer ju delvis,
men det är inget personligt mot henne.
Det bara är så att jag ibland behöver
vara själv med alla mina tankar.
Men hon skrev också att "Du vet att jag finns här"
och det betyder så mycket att få veta det fast
man inte orkar prata eller träffas just då.
Att förstå och finnas kvar på det sättet
och låta en få vara precis som man är
i sin sorg det är något jag uppskattar mycket.
Att man inte behöver få dåligt samvete,
för det är ju nog jobbigt som det är med allt annat.

Ja Det är så tufft nu. Det är det verkligen.
Jag saknar Oscar så fruktansvärt mycket.
Jag tittar på fotografier på tv-rumsbordet
och jag "pratar" till honom.
Jag säger att mamma älskar och saknar dig så mycket,
du vet det va... o såna saker. Jag har väldigt lätt till tårarna.
Och jag är arg också. Ledsen och arg.
Jag tycker det känns så orättvist
när barn ska behöva lämna jorden.
Och det här barnet har jag haft inuti mig,
det har sparkat och buffat i min mage,
jag har känt den där smärtan när det föds
och lyckan när det kom,
och jag fick uppleva alla småbarnsåren med det.
Men det är så fel att han inte fick leva kvar.
Man undrar ibland på det där med meningen.
Någon jävla mening måste det ju vara med
att han skulle lämna jorden
annars hade det varit som om
han hade levt i onödan och det har han inte.
Jag tänker positivt att jag är
tacksam för tiden vi fick,
men jag är också så förbannad
på att han rycktes härifrån.

(Lilla älskade Oscarvännen mammas,
i dikten A läste upp på din urnnedsättning
så "sa" du att jag inte skulle vara arg.
Men mamma är arg ändå ibland älskling.
Du får förstå det.
Mamma älskar dig ju så och jag blir arg på
att du rycktes från jorden.
Men jag är glad också vet du,
mamma är glad också för att vi fick en tid tillsammans här.

Du har i allafall inte levt förgäves.
Och du finns alltid kvar på något sätt min ängel,
även om du inte fick vara kvar på samma sätt som förut.
På något sätt kommer vi alltid att ha varandra.
Det kan inte något ta ifrån oss i allafall.
Mamma älskar och saknar dig.
Puss, älskade ängel, puss.)