Stark saknad

Idag var jag till Oscars grav
med mamma o pappa och vi
tände ljus o så, borstade bort snö,
sen frågade mamma om jag
skulle följa med dem hem
och äta där och det gjorde jag.
Köttfärslimpa, potatis och sås osv,
och det var så gott så.
Nu ikväll har jag gått och
plockat i diverse saker igen hemma,
så det blir snart en till full säck.
I övrigt ikväll så slappar jag
bara, ser på teve till och från
och bara är rent allmänt.

Tänker på en massa,
b.la och främst då på
Oscar vilket jag ju gör varje dag
flera gånger om dagen.
Jag älskar och saknar honom så.
Det är så starkt. Det gör så ont.

Alltså; Kärleken till honom
gör ju inte ont.
Men saknaden,
den gör ont.

Jag tänker fortfarande på,
och kommer alltid att göra det,
att jag är tacksam för
att jag fått vara nära honom,
att jag har så många
goda minnen och allt det.
Men saknaden blir ju inte mindre
för att jag har fint att minnas.

Det är skönt i hjärtat att jag har
så mycket gott att minnas av
honom och tänka tillbaka på,
men det är ju ändå så att han
inte längre finns på det sättet
och därför gör saknaden ont
hur jag än vrider och vänder på det.
Fast jag minns honom med så
mycket glädje och värme.

Jag kan ju känna ibland att
han finns med ändå,
jag är övertygad om det emellanåt,
det bara är så, det är något...
Och det känns bra, för jag vet då att det är så
att han alltid finns med på något sätt.
Han kommer alltid finnas med.

Men; det är ändå så att han
har somnat in härifrån,
min son är ändå död,
han finns inte som förut
och just den saknaden är
ju den jag känner så stark.

Precis som kärleken till honom
så är saknaden stark, men;
till skillnad från kärleken till honom,
så gör saknaden dessutom ont.

Saknaden kommer aldrig att
göra mindre ont för mig.
Endel säger att man
lär sig leva med saknaden.
Men saknaden kommer
inte att bli mindre eller
göra mindre ont för mig
även om man lär sig
att leva med den.