Onsdagmorgon.
Inatt har jag inte
sovit ett enda dugg,
inte något alls så jag
gick upp och satte på
kaffe för en stund sen.
Jag har legat och vridit
och vänt på mig
hela natten, och tänkt.
Och till och från så har
jag fått fullt med tårar i ögonen.
Jag låg och tänkte så på Oscar,
på vilken levande person han var.
Det är så påtagligt.
Låg och tänkte på bilden av honom i huvudet
precis som han var som person.
Han var en liten spelevink, filosof, snäll,
charmig, positiv, glimten i ögat,
glad, omtänksam och han hade en
speciell personlighet som man tyckte om.
Folk man pratar med nu som träffat honom
säger det att han lämnade ingen oberörd.
Och vissa berättar om egna små
historier de minns med Oscar,
som just de personerna kommer ihåg
och jag är så glad att de berättar för en.
Oavsett om jag själv var med vid
de tillfällena de berättar om och
kanske minns själv eller inte,
så är det gott att höra om nåt särskilt
som andra minns med honom.
Som man kan få skratta åt eller bara få le lite.
Ja som jag har legat och tänkt inatt
och liksom haft den där tydliga,
klara bilden av honom i huvudet,
hur levande han var och allt det där,
och jag blev alltså så väldans
tårögd och snyftig stundtals,
för de fina tankarna växlas ju med
men nu är han borta-tankarna.
Tänkandet funkar så.
Oavsett om det är en sömnlös natt
eller om det är på dagen, eller vad som, så;
Det är så tänkandet i det här funkar,
i allafall är det så det funkar för mig:
Man tänker och man minns mycket
med glädje men så tänker man igen och vips;
man lever ju i sorgens verklighet och det faktum
att trots alla glada minnen, alla fina egenskaper
man minns hos sitt barn,
så finns barnet inte kvar längre.
Tankeväxlingarna ändrar inte sorgen,
för fastän man kan tänka på allt bra
som varit så finns sorgen som ett
faktum hela tiden. Och det är så djupt.
Nu får jag pimpla i mig någon mugg
kaffe och sen bada och göra mig i ordning.
Jag ska in till stan lite senare nu på
morgonen och kika lite där.
Med tanke på hur min sömn är,
eller rättare sagt bristen på den,
så är det bra att kaffe finns kan jag säga.
14 år sedan
3 kommentarer:
Nej sorgen blir inte mindre....den finns alltid där...o den ska finnas där också..ibland är den fruktansvärt smärtsam...ibland mindre smärtsam..men trots allt så vill man ha den kvar hos sig!! Skickar massor med styrkebamsekramar till dig!!!
KRAM!!!
GRATTIS på namnsdagen idag...vi har ju turen att ha begåvats emd samma namn!! (jag heter Wictoria i andra namn) O eftersom att förmodligen ingen annan flaggar för oss idag så flaggar jag för oss båda istället...kramiz!!
Skicka en kommentar