Jag vaknade innan 06:30 och kunde inte somna om
utan gick upp och satte på kaffe.
När det var klart så tog jag med mig en mugg till sängen
och låg och drack och vilade om vart annat ett tag.
Med solen inskinande mellan gardinerna.
Låg och tänkte på vad mycket jag önskar
att Oscar hade fått uppleva den här våren.
Så hade det blivit om det inte hade varit för
att någon enstaka liten cell slutat svara på behandlingen
eller inte koms åt av den.
Då hade han bara haft två behandlingar kvar
till att bli "frisk" och färdigbehandlad och då hade han levt nu.
Så blev det inte
Det blev bakslag.
Han fick ju istället börja med tabletter och cytostatikasprutor
som vi skulle ge honom hemma.
"Nu är det sista chansen om jag ska vara ärlig" sa en läkare i Gbg.
Känslan att få höra det, ja alltså... jag frös till is.
Han började med dem och efter någon månad
visade det sig att det fortsatte att växa på,
och då pratade vi alltså med läkarna om hur lång tid det kunde vara kvar.
Vid den tidpunkten var Oscar fortfarande pigg.
Det var så ofattbart.
Det gick ett par månader,
han var fortfarande igång.
Ända till slutet hoppades jag att det skulle vända
för som också läkarna sa: Mirakel sker ju.
Men visst förstod man sedan samtidigt som hoppet fanns
att han kommer försvinna.
Det var ett par veckor innan han dog som han
blev sämre och verkligen var inne på sluttampen.
Orkeslös. Men han kämpade verkligen.
Bara en sådan sak att titta på Oscar och veta att han kommer att dö.
Egentligen är det ju helt absurt.
Jag förstår inte hur jag klarade av
att ha den vetskapen att det skulle hända.
Hur man kunde vara så stark.
Det var nog mycket det att man
ändå hade hopp och att man får någon
slags styrka i situationen.
Dessutom var det viktigt att Oscar kände sig trygg med oss.
Så vi försökte ju vara som vanligt utåt inför honom såklart.
Någongång råkade man såklart bli gråtig inför honom
men "rättade till det" så att han inte skulle börja undra.
Och det sa läkarna flera gånger:
"Han verkar så trygg med er."
Det var så fint att få höra det som mamma...
Det tyckte nog Fredrik också.
De har sagt det nu efteråt också, guld värt.
Det finns ingen rättvisa.
Fastän läget är som det är nu
så går det inte att komma ifrån de tankarna
att han kunde ha levt om det inte vore för någon enstaka elak cell.
I allafall, om man var stark då
när man visste att han skulle dö
så var det ju för hans skull.
Men nu sedan han dog då...
Nu då.
Hur man orkar nu egentligen.
Hur man orkar sedan minuten efter att han dog.
Det frågar jag mig.
Det frågar andra mig.
Jag vet inte.
För egentligen orkar jag ju inte.
Jag är bara.
Jag lever men jag har näsan precis vid ytan.
Och jag försöker orka hålla mig kvar där.
Men igen; Hur jag orkar...
Jag vet inte hur jag orkar.
Jag vet inte hur
jag "orkar".
14 år sedan
4 kommentarer:
Jag fick tårar i ögonen när jag läste det du skrev.
Beklagar sorgen och även om jag absolut inte kan sätta mig in i hur oerhört jobbigt det måste kännas att förlora ett barn, så lider jag med dig och förstår.
Jag skänker dig tröstkramar!
Först måste jag verkligen ta och beklaga den hemska sorgen.
Säger som Karrow - kan verkligen inte sätta mig in i hur ni mår och hur jobbigt det är att mista ett barn men jag lider verkligen med er..
Sen vill jag bara säga att jag blir jätteglad av din design. Älskar den.
Ja vännen...du orkar..mer än du någonsin tror o kommer att tro!! Den tanken har också slagit mig..hur klarar man av att se sitt älskade barn i ögonen o veta vad som ska ske..det är för mig ofattbart...men där är ju bevis på hur stark du egentligen är...du är fantastisk...kram o tack för fin hälsning!!
Och här sitter jag nu och gråter, som så många gånger förut när jag läst din blogg. Det är bara så hemskt och jag beundrar verkligen att du har näsan där vid ytan även om det är knappt. Ingen ska behöva uppleva något liknande...
Hang in there!
Många kramar från mig.
Skicka en kommentar