Lördagförmiddag

Lördagförmiddag. Jag gick upp ca 09:00 och satte på kaffe. Sonen och hans pappa ligger fortfarande och sover. Själv sitter jag och sörplar på mitt kaffe och småtittar på Nyhetsmorgon Lördag samtidigt som jag klottrar här. Känner mig lite seg. Vi myste i tvsoffan framför IDOL igårkväll samt på Spiderman 2 som sonen fick av mormor och morfar när de tittade in en sväng igår eftermiddag. Jag drack två glas vin utspritt på flera timmar och mängder med vatten så det är inte vinet jag är seg av, utan det är väl omständigheterna i sig, sömnen är ju inte som den ska och har inte varit på länge nu och det har ju sina förklarliga skäl.


Igår förmiddag var vi på dagvården igen för provtagning och prat med läkare. När vi kom hem så ringde sonens pappa in för att höra hur provsvaren var. Crp:t hade gått upp ytterligare, till 138. Eftersom sonen inte visar några tecken på infektion (ingen feber osv) så hade läkaren menat på att det nog är själva sjukdomen, tumörväxten som gör att crp:t höjs, och det är ju logiskt. Fy alltså, det här är så nedrigt. Hon hade även sagt att det kan gå snabbt, men även att det kan stanna upp ett tag. Men att vi ska vara förberedda på att det kan gå snabbt. Och ja, det vet vi ju. Den där ovissheten är jobbig, att vi vet att det med största sannolikhet kommer att ske men vi vet inte när och hur. Det gör nästan att man blir passiv och har svårt att "njuta" av tiden som är nu eftersom vi inte vet hur nästa stund kan bli, fast det snarare kanske borde vara lätt att ta vara på tiden när vi vet att den kan rinna ut snart. Men det är det faktiskt inte, nej man blir faktiskt nästan handlingsförlamad i den här situationen. Men, trots det så lever vi ändå här och nu, och det blir mycket filmtittande och tvspelande, sånt som sonen gillar. Och orkar.

Idag ska vi hem till mamma och pappa, sonens underbara mormor och morfar, och äta mat. Stek och potatis, och det uppskattas verkligen. Maten i sig men självklart själva grejjen, att de finns och att de vill vara snälla. Det här är lika jobbigt för dem som för oss och jag tycker verkligen om att kunna träffa dem som varit med sen den här resan började. De vet precis allting som rör sonen och de har funnits där hela tiden som två änglar på jorden. Jag kanske inte alltid visat dem hur mycket jag uppskattar det men nångång har jag försökt även om det såklart är svårt att finna ord som rättvisst beskriver hur mycket man uppskattar allt de gjort och gör för oss alla.
Men jag försöker alltså ibland, med en blomma då och då och så säger jag ju ut tacksamheten även om det som sagt är svårt att beskriva hur stor den är. Men jag tror de vet.

Nu ska jag hälla på mer kaffe i muggen och slappa vidare en stund till framför teven och datorn innan jag gör mig i ordning för dagen. Får se när sonen och hans pappa tänkt sig upp, men det är då rakt ingen brådska med tanke på att sömnen i sig är så knackig för alla att det är bra det som sovs just nu. Men jag som ändå är uppe ska som sagt i allafall ta mig mera kaffe nu så kanske segheten försvinner.