Varit till dagvården

Så då har jag varit in till dagvården
och träffat en av våra läkare som vi hade under
Oscars sjukdomstid samt en av de
sköterskor vi hade mest.
Vi satt och pratade i drygt 1 1/2 timme
och det var kul att träffa dem och
skönt att få prata med dem.
Vi pratade om en hel del, b.l.a
om hur jag har det och hur jag mår.
Och såklart om lille killen.
De sa återigen som de sagt tidigare,
och som så många andra också sagt och säger,
att Oscar var väldigt speciell,
att honom glömmer man aldrig,
han var så lugn, öppen och att
han lämnat avtryck hos så många.
De sa även som de också sagt
tidigare och likaså andra läkare,
att han var så trygg med mig/oss.
Det är något jag värdesätter högt:

Eftersom han har somnat in härifrån
och man inte längre har möjligheten
att fortsätta att få honom att känna sig
trygg här och nu så känns det väldigt
bra att få höra det också då just från andra;
att Oscar var trygg.

Det var bra i sig att åka till dagvården idag.
När jag först kom dit och gick fram till dörren
var det visserligen ovant.
Det var utan en kille som skulle
hinna fram först och säga:
"Jag vill öppna!"

(Ungefär som med hissen: "Jag vill trycka!")

Han var iofs inte med att öppna då vi åkte dit
och skulle tacka och prata bara någon
vecka efter att han somnat in heller,
men det kändes ändå så speciellt
just idag på något sätt.

I allafall, själva besöket i sig idag,
att träffa och prata med en av
våra läkare och sköterskor vi hade,
även om det nu kunde varit
under andra omständigheter och;
om man ska gå efter det
jag lever i och med nu,
så kändes det bra att åka till dagvården idag.