och segar med mitt kaffe.
Jag sov ingenting inatt.
Jag försökte men det gick inte.
Jag var uppe och gick o la mig
om vart annat men kunde inte sova.
Jag låg och tänkte så mycket på en massa
och plötsligt började jag gråta.
Då gav jag upp försöken att sova.
Jag gick in på Oscars rum och snosade på
hans huvtröja som ligger på sängen.
Jag "pratade" till honom innifrån men hans namn
kom jag på mig själv med att snyfta rätt ut.
Klockan var runt halv fem då jag satte på kaffe.
Jag satte mig och drack det och slappade.
Efter några timmar dvs senare på morgonen
försökte jag åter igen sova och först då kunde jag somna.
Jag har nu sovit en stor del av dagen idag,.
Det hör inte till vanligheterna att jag kan sova på dagen
men nu var jag väl så uttröttad att jag kunde det.
Jag gick upp en sväng runt lunchtid ungefär men
la mig o somnade igen och gick då upp runt 15:30 tiden.
Jag satte på kaffe igen för ett tag sedan
och sitter alltså och dricker det nu och försöker piggna till.
Jag ska snart gå och bada och sätta på mig annat.
Sedan får man se hur fredagskvällen blir,
men det blir vin i allafall vet jag.
4 kommentarer:
Jag lider när jag läser dina inlägg, men jag förstår ju att det såklart inte är någonting mot vad du måste göra. Och det är du som lever med det varje dag. Jag läser ju bara om det lite då och då. Jag kan ju aldrig föreställa mig eller förstå din smärta, men som mamma själv så gör det ju ändå väldigt ont att läsa...
Du är stark, Vicki. Visst, det är väl inte så mycket att välja på i en sådan situation som din, men jag beundrar ändå att du lever och fortsätter leva.
Kramar.
Ja, gud vad man lider med dig... Utan att ens vara förmögen att egentligen kunna sätta sig in i din situation, det gör för ont, så... förstår man ju att ditt liv måste kännas svartare än svart och jobbigare än jobbigt, allt för ofta.
Jag beundrar liksom Tessan, ditt sätt att ändå orka. Du lever. Du står på benen. Du kan vara glad och tacksam den tid ni fick tillsammans. Det tycker jag är stort och det är starkt.
Beundrar dig så. Största, varmaste kramen, ever, från mig.
Tack för din fina hälsning..
Skönt att du kan tillåta dig att gråta ordentligt ibland...det behöver man!!
Det är nyttigt, fortsätt så o tillåt dig att göra det om du så går över ett torg!!
Massor med kramar till dig...tänker på dig!!
Hej!
Jag det är en känslig period där omkring 6-8månaders saknaden! Det blir väldigt jobbigt ett tag framöver, va bered på det! Men det "blir bättre"! Stor kram
Skicka en kommentar