Avtryck

Nu har jag nyss pratat med
en av fröknarna på Oscars dagis.
Jag tackade för att de varit dit med lyckostenen
och så undrade jag ju då hur de hittat dit.
Och det var som jag tänkt
att de gick och tittade själva
och så hade de frågat en
som höll på och planterade
som visste vart platsen är.

S sa att de hade åkt tillsammans fröknarna,
att de hade haft planeringsdag så att det
passade bra att göra det då.
Hon sa också att det var så fint vid platsen,
så fin gravsten och att det passade
med "Solstråle" på gravstenen.

Hon sa att Oscar glömmer man aldrig,
han var speciell han.

Så sa hon, precis som i vintras,
att jag är välkommen att
komma till dagis när jag vill.
Jag sa att jag ska kika in någongång frampå.

Ja så pratade vi en liten stund
om Oscar och rent allmänt hur det är nu.
Hon frågade;
"Hur går det med dig Victoria?"

Det är så snällt att hon frågade
hur det går och jag är tacksam för det.
Jag sa att det är tungt.
Att det blir så påtagligt också nu när
det har blicit vår och det blommar ut, ska levas ut
allt ska bli så levande nu.

Att det känns som att man inte
riktigt lever vissa dagar,
men att de här drygt fem månaderna sedan
han somnade in har hasats igenom
på något konstigt sätt.
Att de har det fastän jag inte förstår hur.

Det var trevligt att prata med henne
och hon tyckte det var bra att jag ringde.
Nu vet jag ju också hur det gick till med
ditläggandet av stenen.

Hon sa även att de tänkte sätta en solros
vid sidan om hans grav frampå
om det är okej för mig.

"För det var ju Oscar" sa hon. Som en solros.

Hon menade ju inte att de skulle plantera
bestående blommor för det är det
ju jag och de mina som ska göra.
Men hon menade att det är en
som blommar några månader och att det vore fint.
Och det är klart de får sätta en solros där.
Vilken fin motivering: "För det var ju Oscar". Ja...
Den här lille killen har onekligen uppenbart
satt någonting själv också;
avtryck i många människors liv.