En storhet

Såg och hörde på Nyhetsmorgon Lördag i morse
att boxaren Ingmar "Ingo" Johansson är död. Dog inatt.
Nu är ju inte jag alls någon fantast av boxning,
men jag hajade till ändå för jag visste ju vem han var,
hans storhet, och har sett flera dokumentärer
och tvprogram där han varit med.
Jag tycker att han var fascinerande.
Han verkade vara en fin person också, inte någon översittare.
Jag beundrar sådana människor, som trots att de blir stora
och kända för nånting, behåller fötterna på jorden.

Nej nu ska jag försöka komma igång
med nånting så här mitt på dagen.
Får väl se hur jag lyckas,
lyckas jag inte komma igång med nånting idag
så får det vara så.
Jag känner mig så seg och låg,
och jag saknar Oscar så enormt mycket.
Min lille smöl. Saknar så.

Winterwishes

Jadu Oscar.
Jag hade så gärna sett dig åka skidor många gånger till.
Tänk att fått vara ute med dig i snön nu, se dig åka skidor,
åka pulka med dig, bygga snögubbe,
ha snöbollskrig ja allt sånt.
Sen gå in och dricka kaffe tillsammans.
Du tyckte ju också om kaffe.
Eller du drack ju snarare mjölk med kaffe... ler för mig själv.
Skulle så gärna fått se dig ha kul ute den här vintern.
Men är samtidigt glad för den glädjen du visat då du varit ute andra vintrar.
Och när du var liten och "snottade" snö.
Vilka minnen man har.
Så synd att man inte får uppleva fler med dig.
Men ja... Jag är så tacksam för allting fint man har att tänka tillbaka till.
Önskar att du har en bra vinter någon annanstanns nu med andra änglabarn.
Och på ett sätt finns vi ju alltid med varandra... men,
Jag älskar och saknar dig så oerhört mammas "lällskling". Puss och kram på dig solstråle.

Snart Gbg - avslutet

För en stund sen ringde de från Göteborg om tid då vi ska dit för det där avslutet. Blir eventuellt av snart nu, men ska kolla med de andra som ska med vilken av de tiderna jag fick nu, som passar dem bäst. Fredrik, samt att även mamma o pappa ska med ner. De var ju med ner dit i början av Oscars behandling, och jag förstår att även de vill träffa ett par av läkarna vi hade. Det är nödvändigt för dom också för de har ju såklart tagit detta hårt också. De var/är också nära Oscar.
Tiderna jag fick är om ca 2 veckor. Och mig spelar det ingen roll vilken av dagarna, jag vill ju ner så snabbt som möjligt. Får höra med dem.
Så ska jag ringa upp Göteborg på måndag eller tisdag sa hon som ringde.

Då får man som sagt se hur det kommer bli när man går in där på Drottning Silvias barnsjukhus. Utan Oscar. Utan packning. Men med ens inre fyllt av minnen från tiden där. Oavsett så känner jag att det måste göras.
Vill ju få fråga och prata med läkarna så det blir ett avslut där också.

Och tacka dom. Tacka dom för allt de har gjort för Oscar.
Självklart behandlingsmässigt, de tog till allt de kunde, men också rent allmänt för många av dem busade med honom och såg till att han kunde ha det roligt med trots att det var som det var med allt omkring.
Ja man vill verkligen tacka dom.
Hade han inte kommit under behandling när han gjorde så
hade vi inte haft det här året med honom.

Som en av läkarna faktiskt sa då vi var där sista gången och Oscar levde;
- Jag vet ju hur det hade gått om han inte hade fått behandling då.

Så det ska bli gott att få åka ner och tacka och få det där avslutet.

Det blir nog blandade känslor, som jag skrev då jag funderade på när Gbgavslutet skulle bli, att gå in där i korridorerna och se andra som just nu lever i det som vi gjorde. Se barnen, se föräldrar som lever mellan hopp och förtvivlan precis som vi gjorde, se miljön, se allt som vi var mitt uppe i då. Jag kommer nog börja gråta.

Gråter jag när vi sitter och diskuterar med läkarna i ett rum är det en sak.
Men att bryta ihop i korridorerna/ute på avdelningen,
det vill jag verkligen inte.
Jag började grina när vi var där sista gången och när vi skulle åka hem, och stod i en korridor där på avdelningen,
för då kände jag att nu är det nog sista gången vi är här med Oscar.

Men då gick jag undan så inte Oscar skulle se att jag grät.

Och självklart vill inte jag att andra barn, eller föräldrar heller, ska se mig gråta när vi nu ska dit. Så skulle jag göra det så går jag undan då också. Dit ska vi i allafall.

Hans glass

Hemma igen nu, och har varit en liten stund. Mamma hämtade mig i eftermiddags, och då åkte vi och hämtade pappa på jobbet då han slutade.
Så åkte vi till bolaget där jag gick in och köpte vin.
Efter det åkte vi till Oscars grav, där ljusen fortfarande brann sen i måndags då pappa var där själv och tände, och det var mycket kvar på dem än.
Åker kanske dit på fredag igen och tittar till.

Efter att vi varit vid graven följde jag då med mamma och pappa hem.
Jag åt mat där, fiskpinnar, mos och remouladsås och det var så gott. Längesen jag åt fiskpinnar, ibland kan jag verkligen längta efter det. Jag har det i frysen men det har inte blivit att jag gjort det på länge ändå så det var verkligen gott att äta det hos dem idag. Så satt jag och mamma och såg på teve och pratade innan pappa då skjutsade hem mig.

Apropå frysen, så är det kvar Piggelinglassar, Trekantsisglassar och Glasstrutar efter Oscar i min frys. Det måste jag slänga nu.
Jag vill inte ha det kvar där längre.
Redan samma dag som Oscar somnade in så rensade jag bort från hans godishylla i skafferiet, det var en massa godis och klubbor.

Men just glassen i frysen har fått vara kvar.
För ett tag sen slände jag visserligen en glasslåda vanilj med krossad choklad, men det var för att få plats med annat. Piggelinen o de andra lät jag vara kvar.
Vet inte varför jag inte bara hivade iväg det också av bara farten då jag ändå slängde glasslådan, men jag gjorde det i allafall inte. Men nu ska det bort.

Det känns jobbigt att behöva slänga glass efter honom,
men det är minst lika jobbigt att se den där också och
veta att den inte blir uppäten av honom.
Jag saknar honom så.

Jag går och slänger det nu på en gång
medans jag ändå tänker på det så jag
inte drar ut på det ytterligare.
Det är ju lätt hänt annars att det blir så.

Onsdagsmjukstart

Det har varit en riktig mjukstart på denna onsdag för mig.
Idag sov jag länge. Vaknade av att mamma ringde mig
strax innan 10:00 nångång och hon bara
- Nämen soov du... väckte jag dig.
Riktigt sådär med dåligt samvete i rösten.
Ungefär som att stackars dig.
Jag bara - Ja men det gör inget. För det gjorde det inte.
Det var i allafall skönt att sova så pass länge för jag
somnade sent i natt som jag gör vissa nätter eftersom
det är så svårt att sova.
Inatt låg jag och läste Allas i hopp om att somna.
Det gjorde jag. Fram på morgontimmarna nångång.
Det är verkligen svårt att sova ibland, men jag får räkna med
att det är så nu och ta det för vad det är.

Skulle eventuellt ha varit med mamma in till min ena bror med familjs hus och ta in post och handla hem lite till dom, för de kommer hem från sin utlandsresa idag. Men mamma sa - Gå och lägg dig igen piga`, så ringer jag senare idag.
Jag gick o la mig ett tag till men bara för att vila, och sen gick jag upp.

Gjorde i ordning kaffe och när det var klart satte jag mig med en mugg och läste Aftonbladet på nätet. Fick världens rysning. Läste att Magdalena Graaf drabbats av en blödning i hjärnan och abryter sin medverkan i Let`s Dance.
Väldigt tråkigt, hade velat fortsätta se henne och Daniel da Silva dansat vidare, som en av mina absoluta favoriter. Men huvudsaken är att hon mår bra.
Hoppas hon kryar på sig. Man kan ju börja undra varför det är flera som drabbats av skador och hälsoåkommor i det programmet. Det har varit några sen starten för ett par år sen.

Nu ska jag samla ihop räkningar, senare idag ska jag till Oscars grav och efter det följer jag med mamma och pappa hem till dom en sväng.

Tisdagkväll

Jag känner mig väldigt slö ikväll, har gjort hela dagen, samtidigt som det är kaos inuti med alla känslor, intryck, tankar, funderingar osv. Det är så mycket med allt.
Nu ikväll har jag bara slöat, badat, druckit grönt te, sett ett avsnitt Sex and the city, slötittat på annat på teven och ja, bara varit. Samtidigt som då det där kaoset av allting pågår inuti. Även fast man fysiskt ibland kan vara väldigt slö och passiv så kan det ändå vara full fart inuti en, av allt det man känner och tänker. Vilket i sin tur kan göra att man blir just slö och passiv i övrigt ibland.
Ibland kan man självklart ha mycket inuti en och ändå va i full gång, men så är det inte alltid och absolut inte för mig idag.

Ikväll har även jag och Fredrik diskuterat angående möte med jurist för boupptäckning, att vi får försöka ta det snart. Fredrik ska ringa juristen i morgon för att kolla när han har tid. Så får vi se om boupptäckningen kan dra igång snart. Snart måste vi ju då även till Fonus och titta på det där förslaget, mallen på gravstenen hur den kommer att se ut, och bestämma oss om vi ska ha den så, för att kunna få kostnaden, ett underlag att ge till juristen.
Det är en del praktiskt mitt uppe i allt. Det är ju så det är.

Osmidigt

Tack igen till er som lämnat en rad o adress. Avvaktar lite till, men sparar fortfarande tills jag märker att inga fler gör sig hörda, innan jag då ändrar till inte synlig för alla.

Är så väldigt ledsen nu.
Har suttit och gått runt och grinat som en jag vet inte vad.
Fick ett brev på posten idag "Till målsman för Oscar". Från Landstinget!
Jag tänkte att vad i himmelens alla parader är det nu då, från Landstinget? Gällande Oscar? Han är ju död nu! Annars var man ju van brev därifrån i och med att han var sjuk. Så bara att se brevet/kuvertet nu var ju jobbigt.

Så öppnade jag och höll på att få en chock!
Det gällde avgift för transport/hämtandet av honom den 24/11 - 08.
Vilken jag redan har betalat via Fonus. Jag betalade den avgiften redan i december i Fonusräkningen som också innefattade begravning, kista, urna, blommor, handbuketter osv.

I vilket fall som helst så började jag gråta! Ringde mamma, störtgrinade ragt ut och ville bara sjunka ihop ner på golvet.

Dels att det ens ska behöva bli fel när det gäller en sån här sak, som om det inte vore nog redan.
Dels att se beloppet som jag som sagt redan betalat. Det gjorde jag rätt snabbt för att bli av med. En nätt liten summa på 1800 kr för körning av likbil till hemmet och sen till patologen/bårhuset 2 mil härifrån. Körning av en död 6 åring.

Nu fick jag alltså en sån räkning igen från Landstinget. Jag fattar nada!
Mamma sa att hon kunde kolla upp det där åt mig, tack snälla sa jag för jag orkar verkligen inte tjafsa.

Det känns så jävla jobbigt att ens se ett satt pris, en summa i det här sammanhanget. Självklart fattar jag att de måste ta en avgift.
Jag tycker bara att det är jobbigt att se.
Och dels att de skriver "Till målsman för Oscar".

Det tycker jag var osmidigt.

Jag vet redan att han är död. Men själv hade jag i allafall skrivit namnet på den räkningen ska till. De hade kunnat skriva Victoria osv och inte till Oscars målsman för nu när han inte lever behöver inte landsting och dylikt skriva adressatet som om han fortfarande gjorde det. Det är nog jobbigt som det är.

Jag är ju nu i en väldigt svår situation och process där jag dels ska smälta det faktum att min son har gått bort och
sen då också leva med den vetskapen, sorgen och saknaden.
Och ja vetskapen om att han finns inte bland oss mer.

Att då få ett brev två månader efter hans död, där det i adressrutan står till målsman för honom, det är ju som att få ett stort jävla rivsår i hjärtat. Fy va ledsen jag blev.

Och är. Jag saknar Oscar så jag håller på att gå mitt itu.
Jag vill krama honom och känna honom nära mig.
Det är så fruktansvärt tungt just nu och nu är jag verkligen ledsen innifrån och ut.

Att han är död kan inte landstinget göra något åt men de kanske kan tänka sig för lite i allafall.

Tror inte att nån av de som jobbar där, om de var i samma sits, heller skulle vilja få ett brev adresserat "Till målsman för" deras barn som gått bort för 2 månader sen.
Och man är i den sitsen att man ska smälta att det är borta och också leva vidare med vetskapen om det.

Visst jag kommer alltid att vara Oscars mamma.
Han är min pojk. Men att få brev från landstinget "Till målsman för" som om han levde, fast han inte längre gör det, det gjorde mig väldigt ledsen.