Två veckor idag

Det är säkert snart en månad sen jag skrev.
Det har inte blivit så...
Men för att uppdatera bloggen lite
mellan varven så blir det ett par rader nu i allafall.

Oscar somnade in för gott den 24/11 här hemma. Älskade Oscar!

Det var tidigt på morgonen och natten hade varit orolig på så sätt att mätaren för syresättning och puls fick fnatt och pep varje minut och syresättningen och pulsen gick upp skyhögt och sjönk drastiskt om vartannat hela natten,
och nu vet man ju varför, det var väl ett "rus" som tydde på att det började sluta fungera i kroppen.

Vi hade ju redan innan denna natt haft stunder
och nu på slutet: dagar, av vakande
för att man visste att det kunde hända något snart.
Men ändå, ändå hade jag hopp på något vis.
Det har inte varit mycket sömn och man har
sett hur han försämrats på kort tid nu men jag har hoppats in i det sista.
Hoppet ska vara kvar.

I allafall, Fredrik åkte till sjukhuset som planerat för att hämta syrgas för vi hade räknat ut att det skulle ta slut på den han hade snart. Men han hann inte komma tillbaka med nån syrgas förrän Oscar hade somnat...

Jag var själv med honom när han somnade. Jag märkte att han slutade andas och jag puttade lite på honom och sa "Oscar Oscaaar" men inget gensvar. Jag sa då "Mamma älskar dig" och då kom ljud från munnen vilket väl var "sista sucken" som det kallas. Det var fint men känslan svår. Jag hade aldrig sett en människa dö förut. Så blev jag alltså själv med min son när han somnade in.

Fredrik var alltså in till sjukhuset och skulle hämta mera syrgas som han hade börjat med den sista tiden. Jag fick ringa honom och säga att han somnat.

Fredrik undrade om han skulle gå in tillbaka till sjukhuset med syrgasen för han hade precis gått ut därifrån, men jag sa nej, kom hem i stället nu för han är fortfarande varm.

Så ringde jag mamma.
Hon ringde pappa som var på jobbet och han kom till mig inom loppet av några minuter. Sen kom Fredrik tillbaka och pappa åkte hem efter mamma.
Sen satt vi alla här hemma och gick in till sängen där han låg och tog avsked av honom flera gånger. Han var så fin där han låg och sov i sin pyamas.

Fredrik ringde in till dagvården och berättade och lite senare kom då en av de läkare vi haft samt en av våra barnsköterskor.
Vi pratade med dem och de klädde på honom. Vi valde hans vita fina tröja och rutiga fina tröjan över den samt de blåa manchesterbyxorna.
När vi sen gick in och tittade på honom där han låg med gosisarna kaninen Stampe och katten Tom så brast jag i gråt. Tårarna bara rann.

Han var så gudomligt fin.

Sen åkte läkaren och barnsköterskan.

Mamma ringde till begravningsbyrån och efter ett tag kom de och la honom på en bår med en vit filt och spände fast honom och åkte iväg. Vilken otäck känsla.

Det har gått två veckor i dag och saknaden är oändlig.