Oj vad längsedan jag skrev i min blogg.
Jag har helt enkelt inte känt för att skriva av mig på länge.
När jag skrev tidigare började jag efter ett tag känna mig
tvingad av mig själv att fortsätta skriva varje dag bara för
att jag hade gjort det länge.
Jag kände mig taskig mot mig själv och Oscar att inte nämna
hans namn i ett blogginlägg varje dag.
Nu känner jag inte så, det handlar ju inte om hur ofta
jag nämner honom i bokstäver för jag nämner honom
ju ändå ständigt inom mig själv.
Nu är det snart nio månader sedan Oscar somnade in
och jag förundras så över det, att tiden har gått så fort.
Jag saknar honom enormt mycket och jag
känner det som lite extra känsligt just nu
när barn börjar skolan osv.
Oscar skulle ha börjat ettan nu.
Jag köpte ryggsäck som han aldrig hann att använda.
Som mamma sa:
Han fick en annan ryggsäck på sina axlar han.
Ja det fick han...
Människor har olika tro på saker och ting
och endel avfärdar helt det här med att det finns ett liv efter detta
och att det bara är inbillning om man märker av "tecken"
och "hälsningar".
Det finns nog de som tänker att
personen som har mist någon nära
så gärna vill se eller känna av den som somnat in
så att det är det som tycks vara en känsla av närvaro.
Men jag är övertygad att det är äkta.
Det händer incidenter ibland där jag
känner att det är något med han att göra.
Det finns flera små saker som jag har reagerat på
och direkt verkligen känt att; det var han.
Det är svårt för de som inte har känt av liknande saker
att förstå, och kanske mer tror på slumpen,
men jag vet vad jag upplever för jag
kände min son som levande och kan därför
inte ta miste på saker rörande honom nu heller.
I övrigt känner jag också att sorgen fortfarande
är och alltid kommer att vara lika svår,
man tycker att det är förbannat orättvist och jävligt,
men jag kan också le åt det fina som varit.
Och det är det Oscar hade velat,
att komma ihåg att vara glad för det vi har haft
även om det alltid kommer finnas oändlig sorg och saknad.
15 år sedan
